Memoarer med mycket att säga

Varför skriver man memoarer? För att man har något att berätta. Professorn i litteraturhistoria Lars Lönnroth, författare till självbiografin Dörrar till främmande rum, har mer att berätta än mången annan och framför allt från miljöer som kanske inte är så kända. Han har verkat vid flera universitet och i flera olika länder. Han kan berätta hur det går till i universitetsvärlden där intrigerna avlöser varandra och det gäller att skaffa sig de rätta kontakterna.

Lars Lönnroths släkt vimlar av kändisar. Hans pappa var den kände historikern Erik Lönnroth, hans morbror Olof Lagercrantz, tidigare kulturchef och chefredaktör på Dagens Nyheter, hans moster den då kända radiorösten Lis Asklund, tidigare gift med författaren Erik Asklund, och så vidare i all oändlighet. Men hans bok handlar bara i liten omfattning om familjen och desto mer om hans spännande yrkesliv.

Lars Lönnroths pappa fick en tjänst som professor i Uppsala 1942 och därmed flyttade familjen dit från Göteborg. Karriären gick spikrakt, trots en period i tonåren som revoltör mot familjetraditionen. På rekordtid tog han sin doktorsexamen och sedan fortsatte det akademiska livet i ett hektiskt tempo. Som litteraturstudent hade han Victor Svanberg som professor och skrev sin trebetygsuppsats om Njals saga och tog sin fil kand på två år. Men så småningom kom han i konflikt med både Svanberg och professor Gunnar Tideström på grund av deras syn på litteraturhistorisk forskning. Lars Lönnroth ville ge en riktigare bild av litteraturens förändringsprocesser genom att ägna mer uppmärksamhet åt den "folkliga" och mest lästa litteraturen. Vad gäller litterära mästerverk borde man koncentrera sig på texten, tyckte han. Han ville dela upp litteraturforskningen i två delar, den ena med estetisk inriktning och den andra med litteratursociologisk och kulturhistorisk inriktning. Det var inte populärt. Det blev också en konflikt om Sven Stolpe som ville ta doktorsexamen utan forskarutbildning, vilket Lars Lönnroth motsatte sig, medan Svanberg stödde Stolpe.

Allt detta ledde till att Lars Lönnroth tröttnade på Uppsala, sökte och fick en tjänst vid det berömda Berkeley i Kalifornien. Men efter tio år lämnade han USA och sökte sig till det stenhårt marxistiska Aalborg i Danmark. Sedan blev det Göteborg och till slut en sista sejour i New Mexico. Dessemellan hann han med att vara kulturchef på Svenska Dagbladet.
Han genomgår en intressant politisk utveckling från rabulist till konservativ. Själv anser han sig vara vänster, men den politiska färgen växlar ganska ordentligt. När han kom till studentrevoltens Berkeley på 60-talet upptäckte han till sin förvåning att han kanske inte var riktigt så radikal som han trott. Ännu värre var det i Aalborg, där studenterna krävde att alla studier skulle gälla Marx Das Kapital, oavsett om de studerade litteraturhistoria eller engelska. Så långt kunde Lars Lönnroth inte sträcka sig.
Han har uppenbarligen mycket lätt att få vänner men skapar också lätt fiender. Oftast gäller det litteraturhistoriska strider och tolkningar men också personliga motsättningar. Det är ingen tvekan om att författaren tycker att det är roligt med kontroverser, att han njuter av konflikter och själv inte tar illa upp medan andra kan bli djupt sårade.

Glad, otålig, kontroversiell, stridbar, är adjektiv man tänker på under läsningen av Lars Lönnroths memoarer. Han har en lättläst, något självironisk och liksom småputtrig stil som gör att allt han berättar om framstår som lustigt med många anekdoter, trots att det naturligtvis många gånger kan ha varit ganska sorgligt. Dörrar till främmande rum är klart underhållande.

Memoarer med mycket att säga

Professorn i litteraturhistoria Lars Lönnroth har mer att berätta än mången annan, konstaterar Gunvor Hildén, som läst hans memoarer.