Jag lyckas ärligt talat inte ta mig igenom den första novellen. De långa meningarnas och subtila perspektivskiftenas motstånd sätter in direkt, och efter att ha strävat på några sidor ger jag upp, går vidare. Först när jag läst de övriga åtta berättelserna återvänder jag till den där första som nu, i ljuset från verkets helhet, har blivit begriplig – om än bevarande en bismak av uppvisning.
Den nobelprisdiskuterade italienaren Antonio Tabucchi är språkligt och stilistiskt intrikat, ibland rent enastående, men det är i berättartekniken som han triumferar. På gott och ont. Han är den där författartypen som, likt en José Saramago eller en Antonio Lobo Antunes, vill fånga en värld i varje mening. När det fungerar blir läsupplevelsen svårslagen, men risken för självbespegling och litterär självtillräcklighet hotar emellanåt.
I sin nya novellsamling, Tiden åldras fort, balanserar Tabucchi på gränsen mellan ytterligheterna. När han är som bäst, som i Glipp, glopp, glippe, gloppe, förmår den komplexa formen på ett lysande sätt lyfta tematiken. Textens rastlöshet, dess ovilja att sätta punkt, blir ett kongenialt uttryck för huvudpersonens snabba växande genom återvinnadet av sin barndom.
Det finns fler lyckade exempel. En av de starkare berättelserna handlar om en åldrad Stasi-agent, fortfarande oförmögen att släppa den mentalt destruktiva katt och råtta-lek som en gång gav hans liv en ram. En annan utspelar sig på en medelhavsstrand, där en pensionerad och sjuk FN-soldat inför en liten flicka låtsas spå framtiden i molnens formationer – men egentligen sitter djupt försjunken i det förflutnas skuggor.
Ja, Tabucchi är en skönande med insikt i människosjälen och dess omvittnat obotliga ensamhet.
Men han är också en politisk författare. Inte ”engagerad” i Sartres stränga mening – det vill säga en för vilken litteraturen är ett politiskt redskap – men djupt nedsänkt i den konkreta verkligheten. Europas politiska historia och nu finns ofta på ett naturligt sätt närvarande hos de gamla män som i regel utgör identifikationsobjekten.
Det är en av Tabucchis verkliga kvaliteter att han i vår postpolitiska tid förmår framställa det politiska som oskiljaktigt från det existentiella. De noveller där han verkligen lyckas, där den komplexa litterära formen tjänar syftet, är han så bra att man gärna köper ett par rena show offs: texter som är rent förtrollande medan de pågår och lika enkla att skaka av sig efteråt.