Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski är en central röst i samtidens litteratur. Han har fått flera priser för sitt författarskap och 2000 tilldelades han Tranströmerpriset. Hans namn brukar även nämnas i samband med Nobelpriset. Zagajewski är flitigt översatt till svenska tack vare Anders Bodegård. Nu utkommer ännu ett dikturval på svenska i översättning av Bodegård, Antenner i regn, där dikterna är hämtade ur Zagajewskis senaste tre böcker. I ett förord skriver Marie Lundquist att läsningen av Zagajewski innebär att ”höja blicken i den plötsligt klara luften och se mycket långt”. Det är träffande sagt eftersom hans texter har en tendens att klarna seendet genom den svindlande känslan att nu och då, det personliga och det historiska, bildar en enda enhet.
Adam Zagajewski är framför allt stadens poet och i en serie underbara dikter om gator i Krakow och Lwow lyckas han ge glimtar ur sin barndom. I en annan dikt om Auschwitz skriver han om svalorna.
I barackernas tystnad,
i julisöndagens tigande,
svalornas skärande vissling.
Finns då inte mera kvar
av människornas tal?
När jag besökte det ökända koncentrationslägret för några år sedan noterade jag samma sak: den absoluta tystnaden genomstungen av svalornas visslande läte. Egentligen är historien Zagajewskis stora tema, historien som existentiell skådeplats. Det förklarar raden av porträttdikter i Antenner i regn, till exempel en fin dikt om den åldrade Marx som blundar och ser ”det röda mörkret i sina egna ögonlock”. Det förklarar också de många minnesdikterna i boken. Speciellt starka är dikterna om fadern.
Som poet är Zagajewski en ironisk dialektiker som ständigt pendlar mellan tilltro och misstro vilket är orsaken till att han känns så levande och mänsklig bortom alla ideologier och trossystem. Att finna sin kreativa energi i glappet mellan tilltro och misstro är kanske en specifik centraleuropeisk mentalitet. Zagajewski delar den med sin landsman och diktarkollega Milosz.
Dilemmat att befinna sig i en på en gång inre och yttre exil är något annat som Zagajewski har gemensamt med Milosz. Därför gör han diktandet till ett sätt att orientera sig i tillvaron. En central dikt berättar om hur han som femtonåring reste med spårvagnen till ändstationen.
Jag tänkte att på sista hållplatsen
skulle alltings mening avtäckas,
men ingenting hände, ingenting.
spårvagnsföraren åt en ostmacka,
två gamla kvinnor pratade tyst,
om priser, om krämpor.
Numera är Adam Zagajewski en internationellt berömd poet som delar sin tid mellan Krakow, Paris och Chicago. I Krakow lever han som polack, i Paris njuter han livet som kosmopolit och i Chicago undervisar han som akademiker. Ändå är han överallt en nyfiket iakttagande främling och det är ur denna livskänsla som hans rika författarskap sprungit fram. Elva diktsamlingar, sju essäböcker och några romaner har det blivit sedan debuten 1972. Det får vi vara tacksamma för.