Mellan dikt och aforism

Få bland de yngre har hört talas om Gunnar Lundin. Knappt ens de litteraturhistoriker jag ringde upp för att skaffa lite bakgrundsinformation visste vem han var. Men trots sin okändhet har han varit flitig. Fem diktsamlingar har det blivit, en roman, flera essäsamlingar, noveller, kritik och tolkningar från franskan, särskilt Rimbaud, Berusad gryning från 1981.Det enkla ska jag lära är svår att genrebestämma. Prosadikter varvas med fiktiva brev, tankefragment och aforismer. Vissa partier rör sig i gråzonen mellan dikt och aforism. I form och tonfall liknar det aforism samtidigt som "knorren" uteblir. Det kan se ut som en ansats till lyrisk förtätning. Men situeringen, gestaltningen uteblir. Tankarna svävar i det blå.Här tycker jag att materialet antingen hade kunnat få mogna till fullbordad dikt, renad från aforismens didaktiska ton, eller kanske avskalats, koncentrerats och med en tydligare "knorrig" touch. Särskilt de inledande delarna lider av denna utkastsmässiga ofärdighet.Så här skriver han själv om sin stil: "Varför denna ibland sammelsuriska struktur i mina texter? De tillkom i affekt och dolde det viktiga. Blixtar av idéer, saknar anatomi; förspilld energi". Man kan inte beskylla författaren för bristande självinsikt. Där är han allt annat än flummig. Men också i ett annat avseende är han klar — i sitt allvetande. Lundin talar med auktoritet. Han lär oss, hur det är och hur det bör vara.Lundin tänker med pennan. För honom är skrivandet en biologisk verksamhet. Det blir då förståeligt varför ingen tanke tänks klart. Skapandet går inte att skilja från skrivandet. Tankar är inte inramade, väl avgränsade konstverk. Det är en del av livsprocessen. Han skriver: "Att författa är att inte säga vad man vet, det är att få veta vad man vet." Lundin menar att han som författare vet lika lite som oss läsare om hur det kommer att sluta.Hans tänkande är inte eremitens grubbel. På ett lekfullt, nyfiket och lättsamt vis umgås han med sina döda kompisar — Spinoza, Kierkegaard och Schopenhauer. Tänkandet är biologiskt, dialogiskt. De kanoniserade filosoferna och skönandarna blir mind­re, ja till "kompisar" genom Lundins prosa, och därmed större. Större genom att deras idéer görs aktuella, angelägna.Men det är i självbiografiskt stoff som Lundin är som bäst. Och ännu bättre skulle det kunna bli. För det är också här, när det blir som intressantast, han inte riktigt vågar löpa linan ut. Det är just när han börjar komma in på olycklig kärlek, finnar, förödmjukelser, sex, självförakt och dåliga recensioner. Det är då texten börjar sväva, fördunklas. Nu blir också namedroppingen som värst, och utan täckning. Vad är Lundin rädd för? Han svarar själv med en fråga: "Alltså: är jag då ängslig för att inte framstå som duktig? Vill jag, trots allt, tillhöra etablissemanget?"En av prosadikterna förtjänar att lyftas fram. Han berättar om hur mötet med uteliggaren Björn får honom att minnas en motbild — en framgångsrik, bildad katolsk pater. Patern föraktade sina profana, dumma medmänniskor. Han drev ett antikvariat men kunde vägra att sälja böcker till de okvalificerade. Nu får Lundin syn på patern igen. Han går och letar tomburkar i soporna. Utslagen.Människor spår, Gud rår och hans vägar äro outgrundliga. Så kanske man skulle kunna sammanfatta Lundins tänkande kring Fortuna, tillfälligheternas spel och Fatum, det oberäkneliga ödet.