Mellan blodbad och Sturemord

Året 1520 är i Sveriges under många sekel krigiska och svåra historia ändå ett av de grymmaste. Förmodligen i ett anfall av mentalsjukdom genomförde den nykrönte kungen Kristian II en massavrättning av landets politiska elit. Händelsen fick namnet Stockholms blodbad.
Samma år på sensommaren hade huvudpersonen i den bok, som här skall anmälas, sett dagens ljus. Han hette Per Brahe och har i historien fått namnet den äldre. Hans biografi har skrivits av fil dr Bo Eriksson, som givit den titeln I skuggan av tronen.

När vi här sammankopplar Stockholms blodbad och spädbarnet Per Brahe är det inte utan skäl. Han berördes i högsta grad av denna händelse. Hans far Joakim, en ung väpnare, hörde till de adelsmän som avrättades, likaså hans morfar, vid namn Erik Johansson. Hans morbror Gustav hade klarat sig undan blodbadet men befann sig, som författaren uttrycker sig, för tillfället "på rymmen". Det var inte vilken Gustav som helst - i svensk historia känner vi honom som Gustav Vasa. Lille Per var alltså hans systerson.
Om denna bok finns mycket positivt att säga och till det återkommer jag. Ändå vill jag utfärda en liten varning. Många historieintresserade har svårt för genealogi. Dessa läsare kanske lätt tröttnar, ty boken är full med släktskapsutredningar. Nu är det inte utan skäl, eftersom i den tidens svenska eller nordiska aristokrati alla var befryndade med varandra, Sturar, Vasar, Stenbockar med flera. Något återhållsammare kunde kanske författaren ha varit med dessa mostrar, fastrar och styvsöner.

Men det skall framhållas att det inte är omotiverat med en bok om Per Brahe d ä. För det första var han kungamaktens trogne tjänare i många decennier. Han uträttade i den egenskapen väl så mycket som ett mera framstående statsråd i våra dagar och fick titeln riksdrots. För det andra var han verksam som författare. Något har han kommit i skymundan av sin sonson Per Brahe d y, den kände härskaren över Visingsö, som också låg bakom inrättandet av Åbo akademi 1640.
"Vår" Per Brahe vistades, eftersom hans mor gifte om sig, under ungdomen främst i Finland och Tyskland. Han fick på så sätt en särskilt god kännedom om hela Östersjövärldens politik och samhällsliv. Till Stockholm kom han 1537 och mottogs med värme av sin kunglige morbror, som inte tvekade att genast ta honom i bruk. "Gunstlingen" kallar Bo Eriksson honom. Karriären kröntes när han i samband med Erik XIV:s kröning blev greve. Hans ätt skulle få nummer 1 på Riddarhuset. Men förhållandena till Erik var minst sagt komplicerade. Författaren menar att Per Brahe med nöd och näppe undkom att drabbas vid Sturemorden. Senare skulle han dock fylla en viktig ceremoniell funktion vid kungens officiella bröllop med Karin Månsdotter. Han var ständigt i hetluften men kunde personligen glädja sig åt ett gott och barnrikt äktenskap med Beata Stenbock. Han sörjde henne djupt när hon avled 1583. Själv gick han bort 1590.

Som författare har Per gjort sig känd genom boken Oeconomia. Den handlade om hur en adelsman skulle sköta sina egendomar men kom också in på frågor om moral och etik. Bo Eriksson har tidigare ägnat sin doktorsavhandling åt den och Sten Lindroth nämner den som ett viktigt inslag i Vasatidens lärdomshistoria. Vidare skrev han en tröstebok med personliga reflexioner över livets obeständighet. Omskriven är hans krönika om Gustav Vasa. Den får källkritiskt brukas med stor försiktighet men innehåller inte desto mindre värdefulla upplysningar om kungen som person.
Till Bo Erikssons förtjänster hör, förutom det att han är mycket välbevandrad i det som han skriver om, att han är en god berättare, ofta med drastiska, slående formuleringar. Jag kan ta ett exempel. År 1552 gifte sig Gustav Vasa med den 17-åriga Katarina Stenbock, för övrigt syster till Brahes hustru Beata. Deras första möte kan ha gått till på följande sätt:
Framför den näpna flickan stod en orörlig gammal vithårig gubbe med långt spretigt skägg och med en andedräkt som inte lockade till sig någon annan än flugorna i kvavt väder. De elakartade bakterierna i munhålan hade gjort ett gott arbete; han var så gott som tandlös i överkäken. Hans tal var därför sluddrigt och rörelserna få och oberäkneliga. Som vanligt var han snar till vredesutbrott.

Författaren har kallat sin bok en biografi. Riktig är benämningen i det avseendet att man rimligen får veta allt vad man behöver känna till om den både framstående och intressante stormannen Per Brahe d.ä. Men av en biografi krävs att föremålet verkligen står i centrum för skildringen. Det gör inte alltid Per Brahe. Bo Eriksson har inte kunnat låta bli, eftersom han kan så mycket om perioden, att beskriva också sådana händelser där Per spelade mycket liten roll om ens någon. Det hade varit adekvatare om han kallat boken exempelvis "En storman i sin tid". Men som en kunnig och rolig rundmålning av skedet 1520 - 1590 i vår historia är den läsvärd och rekommenderas.

Mellan blodbad och Sturemord

Bo Erikssons biografi över författaren och riksdrotsen Per Brahe den äldre vittnar om bred kunskap och sann berättarglädje, fastslår Torgny Nevéus.