En kronlogisk översikt över antikens filosofi, det låter torrt och neutralt, som vilken lärobok som helst. Men vid läsningen av den franske filosofiprofessorn Pierre Hadots på svenska nyutkomna verk i detta ämne hände det märkliga att jag drabbades peronligen och försattes tillbaka i tiden till åren närmast före och efter min studentexamen. Som gymnasist gick jag den helklassiska linjen och hade turen att få entusiasmerande lärare i både grekiska och fillosofi.
I centrum för mitt intresse stod Platon, och som så kallat specialarbete det sista året i skolan hade jag att översätta ett parti ur dialogen ”Gästabudet.” Där lärde jag mig vad filosofi – ordagrant kärlek till vishet – från början innebar, nämligen den egna personens rening och lyftning genom samtal med medmänniskor som hunnit längre på vägen, i Platons fall Sokrates. Och ju längre de hunnit, desto klarare framhåller de att de egentligen inget säkert vet. Öppenhet för nya insikter blev en viktig filosofisk dygd. Full av nyfikenhet och aptit på sådan förkovran inledde jag mina akademiska studier i ämnet teoretisk filosofi. En halv termin höll jag ut. Sedan fick det vara nog. Det jag konfronterades med hade ingenting med personlighetsutveckling att göra, det bestod av begreppsexercis och olika metoder att studera den ”objektiva verkligheten”.
Detta är precis vad Hadots bok handlar om: historien hur den ”sofia”, den vishet som ordet filosofi syftar på, under seklernas gång förvandlats från karaktärsdaning till teoretiska tankesystem. Nästan alla antika filosofskolor hade levnadsvisdom som mål för studierna, fast vägen till detta mål kunde gestalta sig olika inom de skilda skolorna – stoikernas, epikuréernas, nyplatonikernas och så vidare. Vårt ord ”skola” kommer av ett likalydande grekiskt och latinskt, med grundbetydelsen ”undervisande föreläsning”. Senare tillkom betydelsen ”platsen för sådana föreläsningar” och längre fram även de ledande idéerna och teorierna inom ämnet. Idag talar man till exempel om den språkanalytiska skolan eller den existentialistiska. Det var länge sedan en filosofisk institution vid ett svenskt universitet ägnade sig åt att samtalsvägen främja studenternas personlighetsutveckling.
En etapp på vägen mot vår tids abstrakta filosofibegrepp utgör övergången från grekisk-romersk antik till kristen medeltid. Sedan man fram på 1200-talet återupptäckt den klassiske systematikern Aristoteles stod den tidens lärda inför uppgiften att kristna denne ”hedniske” tänkare. Resultatet blev det som kom att kallas skolastiken, det vill säga en ”skola” som ägnade sig åt att utforma den rätta läran, inte att forma individuella människor. Filosofin förvandlades till teologins lydiga tjänare och berövdes därmed sin gamla mission. I stället kom det rättrogna fanatiker som förföljde oliktänkande och tände kättarbål.
Därmed är vi framme vid renässansen, pånyttfödelsen av den antika kulturen, och man kunde hoppats att filosoferna därmed skulle återta sin gamla fostrande uppgift. Visst fanns det enskilda tänkare som försökte, men i stort behöll filosofin sin karaktär av teoretisk analys, dock utan tvånget att underordna sig teologin. Den sokratiska hållningen som frånsäger filosofen all säker kunskap för egen del ersattes tyvärr allt oftare av dogmatisk bekännelse till ett visst tankesystem. De som idag står för den anspråkslösa hållningen att inget säkert veta är inte de akademiska filosoferna utan deras kolleger inom de mest avancerade naturvetenskapliga ämnena, som kosmologi och partikelfysik. Sokrates skulle säkert bli nyfiken.