Melankolins mästerlige uttolkare

Mark Strand (född 1934) tillhör de verkligt stora namnen inom samtida amerikansk litteratur. 1999 fick han det prestigefyllda Pulitzerpriset och Bollingenpriset hade han tilldelats några år tidigare. Strand har även varit Poet Laureate och hans poesi ingår i Harold Blooms bokserie Major Poets. Dessutom har han givit ut barnböcker och böcker om konst, bland annat en bok om Edward Hopper. Om. Här är en författare som har kontakt med europeisk kultur och som samtidigt är genuint amerikansk på sitt eget sätt. Att vara amerikansk poet har alltsedan Emersons dagar inneburit en ursprunglig och individuell attityd till tillvaron. Det var Walt Whitmans hållning, Amerikas förste store diktare, och det är också Mark Strands.

Den värld som kommer till uttryck i Strands författarskap - ett femtontal diktböcker sedan debuten 1964 - är en värld av ovisshet och ensamhet. I efterordet till urvalsvolymen Det pågående livet jämför Stewe Claeson Strands poetiska universum med Edward Hoppers målningar där ensamma och isolerade individer befinner sig i ödsligt tomma miljöer. På ett existentiellt plan är detta den värld vi alla lever i för närvarande efter Guds död i det sekulariserade Väst. Ingenting finns längre att tro på och allt är ovisst och osäkert. Att skriva en undersökande och reflekterande dikt blir då ett sätt att handskas med en sådan existentiell utsatthet. Sådan är Mark Strands arbetsmetod.

Hans texter iscensätter ett reflexionsarbete genom bruket av berättelser som samtidigt utspelar sig på flera olika nivåer. Man kan tänka sig att berättelserna rör sig i huvudet på figurerna i Hoppers målningar där de sitter inneslutna i sig själva på ett hotellrum eller på ett nattöppet kafé. Egentligen handlar dikterna om omöjligheten att hitta hem till vår förlorade existentiella ort. I inledningsdikten upptäcker diktens vi en stuga mitt ute i ett ödsligt och vintrigt landskap men avstår från att gå in. Slutraderna lyder: "den var vår genom att inte vara det / och måste förbli tom".

Förlust är det centrala temat i Mark Strands texter. Men det är en förlust som radikaliseras och problematiseras genom att temporalt även omfatta framtiden eller det ogjorda. De karaktärer som befolkar Det pågående livet är förlustens karaktärer som förblir fångna i sin melankoli. Ändå underminerar ett ironiskt och humoristiskt tonfall hela tiden de melankoliska stämningarna. Det är just genom ironin och humorn som Strand lyckas uttolka modernitetens själstillstånd: en melankoli som varken tycks ha orsak eller botemedel.
I slutet av Det pågående livet förekommer några dikter över vålds- och sexfantasier. De är inte mycket mer än stilövningar. Nej, Mark Strand är sig själv nog i dessa gåtfulla berättelser om hus och dalar och havsstränder och kullar där något livsavgörande nästan håller på att bryta in i huvudpersonernas stagnerade liv.

Så långt
från det som det kunde ha blivit blir allt till sist längtan,
av längtan drar den ut på saker och ting, längtan för sin egen
skull,
det ena ordet efter det andra suddar ut världen och kvarlämnar
istället
de osynliga raderna av dess rop: Därute, därute.

Melankolins mästerlige uttolkare

Mark Strand är en författare som har kontakt med europeisk kultur och som samtidigt är genuint amerikansk, skeriver Bo Gustavsson.