Medryckande skildring

Memoarer är en genre som framför allt tilltalar och läses av män och ännu mer kvinnor i övre medelåldern, säkert också övre medelklassen. Yngre radikaler tenderar att uppfatta dem som utslag av social statuskänsla och allmänt samhällsbevarande. Men när ledande marxister blir cirka 70 delar de också gärna med sig av sina minnen. Så också Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria i Göteborg och en av dem som rätt starkt påverkat tidsandan från och med 60-talet. Blickar tillbaka kallar han dessa livfulla, konturskarpa och fortfarande ofta kontroversiella minnesbilder, som kan läsas med behållning oavsett vilken sida av vattendelarna man befinner sig på.

Det börjar i prästgården i Vittskövle på Österlen, med en far som var lågkyrkligt from men politiskt konservativ som en då mycket normal konsekvens av sin statsbärande tro och identitet, och en bullbakande och församlingslojal mor. Hur kommer det sig förresten att så många av de tongivande vänstersocialisterna i Norden - möjligen också i någon mån på andra håll - varit prästsöner? Det vore kanske en intressant forskningsuppgift just i Liedmans ämne. Utgångshypotes: Hos dem som väljer prästbanan - och av genetiska skäl väl också deras vänstersinnade barn - bör det finnas en stark drift att vilja övertyga andra, missionera och utöva ett slags andlig auktoritet, något som uppenbart också präglar ideologiskt aktiva människor framför allt vänsterut. Gemensamt för dessa Guds barn och barnbarn är också en känsla av att andliga värden bör anses viktigare än materiella, åtminstone i det egna livet; därvidlag förstärker arv och miljö varandra.

Nyckelepisoder i hemmet, i småskolan hos stränga fröken Zaar, på Kristianstads läroverk med dess trista lärartyper och småningom i stället Hermods med dess självstudiebrev skildrar Liedman som om det hade varit i går; hans minne är förbluffande skarpt och berättelsen får samma medryckande spänning som en välskriven roman. Den blir också en fin skiss av ett för den tiden rätt typiskt klassamhälle, med den strame godsförvaltaren och den ödmjuka mjölkerskan som mest utpräglade representanter. Föräldrarna beskrivs ingående och utan skygglappar men i grunden positivt. Uttrycksbehovet och dragningen åt de stora idéerna framträder tidigt hos den ofta "oppositionelle" och brådmogne Sven-Eric.

Från studenttiden i Lund och framöver varvar Liedman tre delar jobb, idéer, debatt och en del privata problem och glädjeämnen. Han umgås och samarbetar med rader av mer eller mindre namnkunniga andra humanister, från far och son Aspelin till 2000-talets doktorander. Särskilt de sistnämnda betygsätts ofta som storartade, kloka eller skarpsinniga. Hans tidigare vapenbröder och antagonister skildras mer närgånget och med varierande känslor. Om relativt likatänkande heter det till exempel "revolutionären? en man att lita på" (Aant Elzinga) eller "seminariets ankare? en lysande polemiker" (Kurt Aspelin). Andra får både sina fram- och baksidor avslöjade (Erik Lönnroth, Victor Svanberg). Kolleger och chefer på borgerliga Sydsvenska Dagbladet, där Liedman ett slag var kulturredaktör, porträtteras ofta kritiskt men slagfärdigt som "torr som en kvarglömd ostkant" eller "befordrad bortom sin kompetens".

Här finns den legering av fakta och hänsynslöst subjektiv värdering som hör hemma i all vettig kultur- och idédebatt. Då och då slappnar emellertid faktakraven och i och för sig klämmiga formuleringar blir enbart attitydmarkörer, och ytliga sådana dessutom. Apropå sina lärare i Kristianstad såsom utmärkta representanter för den gamla pluggskolan (bland annat en som använde träbatong för att slå elever i baken) påstår han att detta är "idealet för den nya typen av liberala politiker" - det vill säga Jan Björklund förstås. Här faller han in i en på en rad kultursidor florerande hyperkorrekthet som inte vill se skillnad på 50-talets kvarlevande Caligulaauktoriteter och dagens ambitiösa och demokratiska men med helt andra svårigheter stretande lärare.

Samma egentligen intelligensaristokratiska lapsusar låter han undslippa sig apropå regeringarna Fälldin-Ullsten ("just så inkompetenta som borgerliga regeringar i Sverige brukar vara. Men de hade makten"). Det var nog inte kompetensen utan värderingarna som skilde alternativen åt och som laddar upp Liedmans arrogans. Lite av samma tanklöshet ligger bakom meningar som att svenska politiker inte brukar vara "särdeles intresserade av kultur". Jämfört med vilka? Över genomsnittet av folket, säkerligen, under genomsnittet av humanistprofessorer, javisst, men vilka ska de representera?

Genom sin öppenhet för att inte säga lösmynthet gör Liedman i varje fall den nyttan att han visar hur det står till i huvudet och hjärtat på en ganska representativ svensk humanist och vänsterdebattör. Han ställer sig frågan varför han aldrig som så många likasinnade blev aktiv vpk:are; lättja, bristande lust för möten och vardagsfrågor eller behov av oberoende? Som kultursidesmedarbetare hade han sin "maktbas" i de två dagar i veckan han redigerade sidan, och då kom givetvis de flesta "vänsterinläggen" in. Texter kan givetvis bedömas både efter ett slags intellektuell kvalitet och efter sina värderingar; båda normerna är legitima. Men ofta blir påstådd kvalitet ett svepskäl för att säga ja eller nej till ett inlägg man av åsiktsskäl gillar eller ogillar; därvidlag har den svenska vänstern varit minst lika mån om att etablera områden med egen hegemoni som de både formellt och reellt borgerligt dominerade sidorna.

Den klara insikten i vilka dolda maktkamper som präglar vårt land och lusten att vara med och slåss märks också i uttrycket "den sorts vänsterkristendom som K G Hammar under sina år som ärkebiskop skulle göra till Svenska kyrkans ledande ideologi." Dithän gick det nog aldrig; att göra hans välkända privata åsikter - eller någon annans - till norm för ett helt samfund hör dess bättre inte till det demokratiskt genomförbara.
@3a Text ui:Sven-Eric Liedman har uppenbarligen alltid haft lätt för att tala och skriva; han säger på flera ställen att författandet - han har skrivit många och i regel mycket bra böcker - fyller honom med en häftig lustkänsla. Som de flesta memoarförfattare är han säkert innerst inne rätt glad och stolt över åtskilligt han åstadkommit, och han förfaller inte som många andra svenskar till falsk blygsamhet. Men han undviker heller inte sina svagare sidor. Därför är Blickar tillbaka en intressant och medryckande läsupplevelse.

Medryckande skildring

Sven-Eric Liedmans memoarer, Blickar tillbaka, är öppenhjärtiga och välskrivna glimtar ur ett liv i idéernas och lärdomens tjänst, konstaterar Tore Winqvist.