Medierna och SD-lösningen

Hur ska medierna behandla Sverigedemokraterna? Slutsatserna varierar mellan tidningar, radio och tv och mellan olika tider. Men problemet finns kvar. Ska man tiga om partiet eftersom det har så obehagliga idéer? Det är en lösning som många medier valde när Sverigedemokraterna började uppenbara sig på allvar. Resultatet blev att partiet fick en martyrstämpel: Journalisterna behandlar oss orättvist, de ogillar oss och vägrar att ta upp våra frågor.

Ett annat alternativ är att skriva eller tala om partiet men samtidigt ge plats för hård kritik. Men då ger man partiet reklam, hävdar motståndarna till den lösningen. Debatten stimuleras och Sverigedemokraterna får allt mer uppmärksamhet.

Det tredje alternativet är att behandla SD som vilket parti som helst, men då förstår inte folk vilka främlingsfientliga idéer partiet har, hävdar motståndarna till den linjen.

Och så har diskussionerna gått i landets medier enligt boken Problempartiet, skriven av journalisten och föreläsaren Björn Häger. Han har för sin doktorsavhandling intervjuat ett stort antal journalister och chefer inom medier i Stockholm och Malmö. Resultatet visar just hur man där har resonerat fram och tillbaka och funderat över problemet utan att hitta någon lösning som passar alla. Ett problem är att de andra partierna försöker negligera SD. Därmed blir det ingen naturlig debatt att spegla i medierna.

En vändpunkt blev en artikel av partiledaren Jimmie Åkesson i Aftonbladet 2009. Bakgrunden var att tidningen vägrade att ta in annonser från Sverigedemokraterna. I stället vände sig chefredaktören Jan Helin direkt till partiledaren Jimmie Åkesson och beställde en artikel. Resultatet blev en mycket omfattande debatt i de flesta medier och Sverigedemokraterna fick mer uppmärksamhet än någonsin.

Mediernas stora vånda har två främst två orsaker, visar undersökningen: Den ena är att man anser att partiet inte har de värderingar som ett svenskt demokratiskt parti ska ha, journalisterna tycker alla illa om partiet. Den andra orsaken är att det var medierna som lyfte in partiet Ny Demokrati i riksdagen, något som numera alla ångrar. Man vill inte göra om samma misstag igen.

Sverigedemokrater, som har lägre utbildning och oftare bor i småstäder jämfört med ett genomsnitt av den svenska befolkningen, läser inte Stockholmstidningarna.  Personer som gillar Sverigedemokraterna hämtar oftast sin information på nätet, visar undersökningar.

Intervjuerna i boken är gjorda med vetenskaplig noggrannhet och visar med all önskvärd tydlighet hur besvärligt journalisterna tycker att det är att bevaka SD. Men bokens största brist är att alla intervjuer är gjorda före valet 2010, vilket är något märkligt för en bok som kommer ut i juli 2012. Problemet hur medierna hanterar Sverigedemokraterna i riksdagen beskrivs nästan inte alls.

Slutsatsen blir nog i alla fall att ju mer Sverigedemokraterna etablerar sig som ett parti i riksdagen desto mer behandlas det av medierna nästan på samma sätt som de andra små partierna, om än kanske mer sällan och med något mer kritiska kommentarer. Men det skriver inte författaren.