Varför är medicinhistoria av intresse för en större allmänhet?
Därför att den relativiserar och problematiserar sanningar med avsevärd auktoritet och då ingalunda bara medicinska sanningar utan också åtskilliga av våra mer vardagliga värderingar och normer. Därför att den – liksom historia i allmänhet – visar att nuets horisont inte är den en gång för alla givna.
In på bara huden är en festskrift tillägnad Karin Johannisson med anledning av hennes pensionering från professuren i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. De fjorton bidragen spänner över ett väl tilltaget område från vuxenblivandets innebörder i Sverige på 1700-talet över kultursjukdomar som kloros och hjärtneuros fram till AIDS och Karin Johannissons egen användning av bilder. Men som förordet slår fast visar samtliga hur deras sinsemellan så olika undersökningsobjekt är förankrade i en tid och en kultur.
Allt är läsvärt men somt känns naturligtvis mer aktuellt än annat. Bland bidragen som handlar om äldre tid fastnade jag för egen del för Tony Gustafssons uppsats om provinsialläkarrapporter från 1800-talets första hälft: den handlar, förefaller det mig, om ett tidigt exempel på något som idag blivit långt mer allmänt, nämligen kravet på kontinuerlig dokumentation av den egna verksamheten. Då som nu tycks det ha varit betungande för många men ha gett andra möjlighet att leva ut ett uttrycksbehov, en berättarglädje.
Just nu är det svårt att inte tänka på fallet Assange när man läser Åsa Bergenheims uppsats om bedömningen av sexuella övergrepp på 1940-talet. Våldtäkt var det inte fråga om utifall förövaren inte använt ”absolut våld” eller ”hot, som innebär trängande fara” och kvinnan ”bjudit det yttersta motståndet”.
Det var rättsläkarens sak att hitta synliga och entydiga bevis både på våldet och motståndet och att dessutom förvissa sig om att fullständig penetrering skett. En förövare som trots ihärdiga försök inte lyckats tränga in i en liten flicka kunde dömas milt, kanske bara till böter.
När intresset för psykologi ökade fick de rättspsykiatriska bedömningarna allt större betydelse och då kom sådant som alkoholmissbruk, bristande självkontroll och stegrad sexualdrift att uppfattas som förmildrande omständigheter som kunde få mannen frikänd även när vittnet kunnat intyga att kvinnan skrikit på hjälp.
Vid samma tid kom psykiatrin att bli allt viktigare när det gällde bedömningen av kvinnor som ansökte om abort. När läkarna förväntades fånga själ och karaktär via utseendet kunde det låta så här: ”Sök. är en halvelegant, blonderad och något vulgär kvinna, som ger ett delvis slarvigt intryck.” Eller: ”Ser bedagad och 10 år äldre ut än hon i verkligheten är, vilket hon sannolikt är medveten om och söker kompensera. Försöker se ungdomlig ut med bl.a. det ljusa håret kokett hängande.”
Eftersom modersinstinkten sågs som självklar antog man att den som önskade abort led av psykisk svaghet och det satsades mycket på att övertala kvinnorna att föda. Under femtiotalet halverades antalet legala aborter i Sverige. I det här sammanhanget liksom när det gällde våldtäkter kom alltså psykiatrin att användas för att misstänkliggöra kvinnor.
Hur är det i dag, kan man fråga sig. Det är inte särdeles många år sen jag hörde att ledsna kvinnliga patienter av doktorer kunde karakteriseras med f.f.f, en förkortning av fat, female, forty.
En uttömmande förklaring, var det uppenbarligen tänkt.
In på bara huden tolkar inte bara det förflutna utan också nuet genom att spegla det.