Media som med- och motmakt

De högskolor som på senare år fått den finare benämningen universitet - Örebro, Karlstad, Växjö o.s.v. - lever under ständiga kritiska jämförelser med de större och mer anrika lärosätena och en press att söka visa sig lika duktiga på åtminstone vissa områden. Ett sätt kan vara att specialisera sig på mindre men aktuella och populära nischer, ett annat att ge ut forskningsrapporter eller populärvetenskap där de egna medarbetarna träder fram i grupp. Från en sådan grupp mediaforskare i Örebro har det nu kommit en essäsamling med titeln "Paketerad politik", som ger en habil men knappast epokgörande analys av relationerna mellan politiker och mediafolk, främst just nu men också med några historiska återblickar.

Här finns en del intressanta iakttagelser av hur t ex Gudrun Schyman behandlades av media i samband med diverse skandaler, avgången, Fi-mellanspelet o s v. Medialogiken, d v s tendensen att skildra politiska eller juridiska skeenden som maktkamper och personliga segrar eller nederlag, tycks spela väl så stor roll som de inblandade journalisternas egna ideologiska värderingar. Bland allmän- och samhällsjournalister är ju vänstern klart överrepresenterad, men det utesluter inte att fotovinklar eller rubriker ofta gav läsarna intryck av motsatsen. Åsa Kroons essä tar inte upp några partipolitiska skillnader eller gör några försök till kvantitativa analyser, men den har åtskilliga vettiga synpunkter på hur politiker och media gemensamt eller i strid med varann bygger upp eller förstör en image. Bilder är ofta effektivare än ord. Schyman och Göran Persson ger många lärorika exempel.

Att nyhetsjournalistiken har blivit mycket aktivare än förr då det gäller analyser och uttolkningar av det yttre skeendet påpekas av flera skribenter. Det ger raden av krönikörer och bakgrundsförfattare en betydande opinionsbildande makt. Hur den används har inte undersökts systematiskt och förmodligen finns det inte så särskilt entydiga trender. Annars finns där en viktig uppgift för dagens mediaforskare.
En annan tendens är det ökade kravet på underhållningsvärde även i samhällsorientering och politisk debatt. Det ligger nog bakom att programledare och annat mediafolk i allt högre grad styr och inramar valdebatter och andra inslag där förr rättvis minutfördelning och korrekt debattordning stod i förgrunden. Ett avvikande fall är förstås SVT 24:as oredigerade direktsändningar, som Helen Andersson försöker placera i en egen nisch med både elitistiska och populärkulturella ambitioner.

Politikens "spektakularisering" är ett annat viktigt tema. Att intresset för ledargestalternas personlighet inte nödvändigtvis strider mot en önskvärd ideologisk dimension är uppenbart och skulle kunna påvisas av psykologiskt intresserade statsvetare. Ett närbesläktat tema som nog kommer att bli alltmer brännande är de många åsiktsklyftor som sammanfaller med en klyfta mellan hög- och lågutbildade eller mer primärt och drastiskt kanske hög- och lågbegåvade: alltifrån högertrafiken och EU-frågorna till diverse tolerans- och globaliseringsfrågor.
Ännu på 1950-talet var det inte ovanligt att lokalredaktörer samtidigt var fullmäktige- eller nämndledamöter och skötte beslut respektive referat med höger respektive vänster hand. Larsåke Larsson ger ett exempel från det Vingåker som gett oss en rad politiker som Gunnar Helén, Göran Greider och Göran Persson. I dag råder en välmotiverad boskillnad mellan de båda makthavarrollerna. Det bör förstås inte utesluta att även journalister kan ta på sig politiska uppdrag på sådana områden där de inte samtidigt är granskare.
Att smart politisk pr inte är något nytt visas i ett par essäer om Per-Albin Hansson respektive Gustav Vasa, som mycket väl förstod att hantera sin tids nyheter, filmen och radion respektive boktryckarkonsten.

Ett genomgående drag i den här boken är en lättläst stil och en ton av sunt förnuft. Nackdelen med essäsamlingar av en större grupp i sådana här ämnen jämfört med traditionella enpersonsmonografier är annars risken för upprepningar och svårigheterna att driva nya spännande teser och djupborrande resonemang, sådana som för en halv generation sen brukade dyka upp från t.ex. statsvetare i Göteborg och Uppsala. Men visst skulle väl sådana kunna kläckas även i Örebro?

Media som med- och motmakt

Mediaforskare i Örebro har gett ut en essäsamling om relationerna mellan politiker och media. Här finns intressanta iakttagelser men inga revolutionerande nya teser, konstaterar Tore Winqvist.