Medeltidsupptåg och forskning
Lena Roos vill överbrygga klyftan mellan medeltidsentusiasterna och forskarna. Hon har lyckats väl, konstaterar Torgny Nevéus.
Medeltiden har väckt stort intresse. Här har föreningen Nordic Knights arrangerat tornerspel vid Rosersbergs slott.
Foto: Torbjörn Persson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Detta sägs alltså i den bok Roos kallar Att studera medeltiden. Den är, understryker hon, inte någon medeltidshistoria utan ett försök att överbrygga klyftan mellan de "eldsjälar" som ägnar sig åt medeltidsupptågen i olika former och dem som inom skilda akademiska discipliner bedriver forskning rörande epoken. Universitetsmänniskor är, vågar jag påstå, inte alltid de bästa i att förklara vad de håller på med. Men när det gäller detta "försök" vill jag utan tvekan utdela högsta betyget, Väl godkänt.
De flesta känner säkert till att själva ordet "medeltid" en gång var nedlåtande. Det skapades av 1400-talets italienska humanister, som menade att mellan dem och antiken låg "media ætas", "en ointressant transportsträcka och en svacka i utvecklingen". Roos fäster också vår uppmärksamhet på att hur man än räknar allmäneuropeiskt så omfattar medeltiden cirka tusen år. En så lång epok kan man svårligen karakterisera i få ord. Vad Sverige beträffar har vi inga skriftliga källor från vår forntid, alltså före år 800. Vikingatiden sträcker sig här till 1050, den tidiga medeltiden till 1300 och senmedeltiden till 1520.
I Sverige finns flera aktiva medeltidsseminarier men ännu inga särskilda medeltidsprofessurer som i andra länder. Roos har frågat sig varför. Hon konstaterar att vi i vårt land fokuserat på stormaktstiden, som känts mera identitetsskapande än medeltiden, "då Sverige utgjorde en avlägsen avkrok av Europa". Vidare, säger hon så riktigt, har vår fasta institutionsstruktur försvårat de tvärvetenskapliga studier som är nödvändiga, när det gäller medeltiden. "Detta är etnologi, det kan vi här inte veta något om", minns jag att en av våra akademiska historielärare sade en gång.
När det gäller modernare historia äger vi snarast ett överflöd av skriftligt material. Om jag behandlar ett skede i svenskt 1900-tal har jag tillgång till tidningsartiklar, riksdagsprotokoll, bearbetningar, privatbrev och mycket annat. Inte så när det gäller medeltiden. Alltså bör dess skriftliga källor kompletteras med sådant som främst arkeologer men också konsthistoriker, kyrkohistoriker, litteraturhistoriker och rättshistoriker kan tillhandahålla. Vidare måste själva texterna granskas av filologer. Roos ger ett exempel på hur forskarna kan komma till olika resultat, då det gäller översättning av samma latinska text, nämligen ett avsnitt ur Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser. Tryggve Lundén har tolkat det på ett sätt, Alf Härdelin på ett annat. Ingen av dem kan sägas ha "fel", utan de har ifrån olika utgångspunkter kommit fram till olika översättningar, "båda", understryker Roos, "helt möjliga utifrån den latinska texten".
När det gäller ett medeltida helgon finner vi berättelsen om hennes/hans liv förvånansvärt stereotyp. Barndom, kallelse, inträde i klostret, mirakel vid graven, allt är nästan identiskt i de olika legenderna. Naturligtvis hade en sådan "vita" ett trosbudskap, men dessutom gav den, säger Roos, åhöraren en viss trygghet. Precis som när man ser en modern romantisk komedi på bio. Man vet att de älskande "får varandra" på slutet, trots alla vedervärdigheter under resans gång. Hon påpekar också att när man läser Rimberts beskrivning av Ansgar framstår denne som helt utan fel. Man frågar sig, var han verkligen sådan? Naturligtvis inte. Men Rimbert var en av Ansgars nära medarbetare och efterträdare. Han skrev som när någon nu publicerar en nekrolog.
Ett intressant avsnitt behandlar medeltidsstudierna och genusperspektivet. Roos konstaterar så riktigt att det mesta på medeltiden skrevs av män och för män. I medvetande om detta bör alltså källmaterialet nygranskas av vår tids forskare. Bärkraften hos alla resultat som man enligt Roos hittills har nått övertygar mig inte helt. Säkert återstår omprövningar och nya teorier att ta ställning till.
En gång deltog jag i en välregisserad medeltidsvecka i Arboga. Min hustru hade uppdraget att hålla en föreläsning i kyrkan. När jag kom ut därifrån fick jag syn på en av statisterna, en birgittinersyster, klädd i strikt ordensdräkt. Hon skyndade till sin bil, tände på vägen en cigarett, fimpade den, gasade och stack iväg.
Roos avsikt har varit att närma dessa båda, medeltidsforskarna och "eldsjälarna", till varandra. Hon har lyckats väl. Men också vi andra har nytta och glädje av boken.
En ny bok
Lena Roos
Att studera medeltiden
(Studentlitteratur)
Lena Roos
Att studera medeltiden
(Studentlitteratur)