Det brukar, särskilt inom mer kulturkonservativa kretsar, påpekas att skönheten inte längre är ett gångbart konstnärligt ideal. Visst har skönheten, kanske främst inom konstvärlden, fått stå tillbaka för en mer koncept- och idédriven estetik. Men ryktet om skönhetens död är ändå betydligt överdriven. I litteraturen frodas den alltjämt. De samtida romanförfattare och poeter som inte på ett eller annat sätt försöker frammana någon form av skönhetsupplevelse hos sina läsare är fortfarande väldigt få.
Den amerikanska författaren Michael Cunningham, mest känd för romanen Timmarna som blev en lysande film i Stephen Daldrys regi, ansluter i sin nya roman När natten faller till en väl etablerad tradition av skönhetsskrivande. En tradition där skönheten beskrivs som en destruktiv förförare, som en symbol för förgängligheten, en föraning om döden. Eller som det heter i bokens inledande Rilke-citat: "Skönheten är inget annat än början på det fasansfulla." Detta är en tematisk tradition som skapat mästerverk som Thomas Manns Döden i Venedig, Vladimir Nabokovs Lolita och Sam Mendes film American Beauty. Alla verk som utforskar den eviga frågan om etik kontra estetik.
När natten faller når kanske inte upp till ovan nämnda mästerverks nivå men kan ändå utan att skämmas ställas bredvid dem. Cunningham bär värdigt vidare arvet. Precis som traditionen bjuder låter Cunningham sin reflexion kring skönheten utgå från en mans, i det här fallet konsthandlaren (passande nog) Peter Harris, besatthet vid en alltför ung kropp. Cunninghams Tadzio är dock inget barn, utan den 23-åriga Missen, knarkande lillebror till Peters fru Rebecka som under några kaotiska dagar vänder upp och ner på det välbeställda New York-parets förhållande.
I den dryga tjugo år yngre Missen ser Peter spegelbilden av den Rebecka som han en gång förälskade sig i, men också några freudianska projiceringar av en död och saknad bror samt minnet av en tidig erotisk besatthet vid namn Joanna och kanske även den egna dottern Bea. Men mest av allt ser Peter i Missen en inkarnation av den rena och oåtkomliga skönheten, den som han så hett längtar efter, men han vet är omöjlig, att famna. Missen blir för Peter ett konstverk föreställande den förlorade ungdomen, en gestaltning av det oförstörda och ursprungliga, något underbart men flyktigt.
Cunninghams bok bär således även på ett annat flitigt använt tema, mindre spännande och mer uttjatat; berättelsen om den krisande och emotionellt omogna medelålders mannens infantila oförmåga att hantera livets realiteter, särskilt tidens gång. Det är en figur som det börjar bli rätt så tröttsamt att läsa om. Bäst är Cunningham i stället när han tränger in i sin huvudpersons minne och medvetande, finner de dolda strukturerna, längtans ursprung. Då blir När natten faller en bok av levande bilder, full av mystik och ogripbar skönhet.