"Uppoffringar och åtstramning är ute; konkurrens och innovation är inne." Detta är Mark Lynas budskap när han menar att miljörörelsen måste sluta att vara teknikskeptiska och omfamna såväl kärnkraft som genmodifierade grödor. Dessutom bör vi alla överge eventuella idéer om att staten ska kontrollera allmänna vattenresurser. Enligt Lynas är privatisering det enkla sättet att förhindra överutnyttjande av världens sötvatten.
Dessa tankar skulle inte vara särskilt uppseendeväckande om det var Svenskt Näringsliv som stod bakom dem. Nu kommer de från Mark Lynas - vilket gör saken mycket mer intressant. Med boken Oväder spred Lynas kunskap om klimatförändringarna innan Al Gore. Lynas var tidigare också engagerad miljöaktivist. En Youtube-video visar hur han tårtar den danske statistikern Bjørn Lomborg som hävdade att miljörörelsen överdrev problem såsom artutrotning och global uppvärmning.
Nu ska ingen tro att Mark Lynas i sin nya skepnad är obekymrad över planetens tillstånd. Guds utvalda art - hur planeten kan överleva oss tar avstamp i de planetariska gränserna. Det är en expertgrupp ledd av professor Johan Rockström vid Stockholm Resilience Center som har arbetat fram konceptet med specifika gränser inom nio områden - exempelvis markanvändning, havsförsurning och utsläpp av klimatgaser. På rätt sida om gränserna kan människan agera utan risk för allvarliga störningar av det globala ekosystemet. Men redan i dag har gränserna passerats vad gäller klimatförändring, förlust av biologisk mångfald och kvävecykeln.
Mark Lynas menar att de planetariska gränserna bör vara grunden för en ny global miljöpolitik. Vi bör inse att vi befinner oss i antropocen - den tidsålder där människan styr naturen. Istället för att vara blyga och förneka vår påverkan bör vi omhulda vår makt och agera som gudalika intelligenta designers. Lynas menar att alla tekniska framsteg ska uppmuntras och användas på ett sunt sätt.
Så här långt håller jag med. Tekniken i sig kan aldrig vara dålig eller moralisk fel. När det gäller de utmaningar vi står inför måste vi se till alla möjliga lösningar och inte måla in oss i ett hörn på grund av förutfattade meningar.
Därmed anser även jag att forskning inom kärnkraft, klimatmanipulering och genmodifierade grödor bör fortsätta. Får vi fram tekniker som är oskadliga för det globala ekosystemet är det inget fel i att använda dem. Problemet är att Mark Lynas gör sig skyldig till det han anklagar miljörörelsen för - att låsa fast sig vid vissa lösningar. Det är möjligt att tekniken kommer att lösa alla våra problem. Men att tro blint på det och därmed argumentera för att vi inte på något sätt behöver ställa om våra samhällen är som att köra ut på en halvfärdig bro och lita på att byggnadsarbetarna är klara med jobbet innan vi kör över kanten.
Sanningen är att samtidigt som vi försöker utveckla bättre tekniker behöver vi minska vårt resursuttag, begränsa vår konsumtion och vår materiella tillväxt. Faktum är - vilket Mark Lynas passande förbiser - att ingen har lyckats bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp.
Lynas anklagar också miljörörelsen för att vara ovetenskaplig, något den säkerligen har varit emellanåt. Tyvärr gör han sig också här skyldig till samma sak. Exempelvis väljer han att inte diskutera hur ökad irrigation i Indiens industriella risproduktion allvarligt har minskat tillgången till grundvatten. Istället är han odelat positiv till intensifierat jordbruk med maximal avkastning som mål, oavsett de långsiktiga följderna.
Det är också svårt att se hur han menar att en privatisering av vatten per automatik är ett bra sätt att säkra världens sötvattenstillgångar och förhindra statlig korruption. Hans beskrivning om hur företaget Mitsubishi har bunkrat blåfenad tonfisk i väntan på att arten utrotas och priset skjuter i höjden är ett bevis så gott som något att privatisering av allmänna resurser inte är någon "enkel lösning".
Det är berömvärt att Mark Lynas vågar ompröva sina ståndpunkter. Både vetenskapen och politiken måste tillåta sig att motbevisas. Mark Lynas gör också ett förtjänstfullt försök att föra miljörörelsen och industrivärlden närmare varandra. Alla behöver vara med om mänskligheten ska klara av att hålla sig inom de planetariska gränserna.
Men att tro att vetenskapen ska lösa allt är både långsökt och naivt. När Mark Lynas dessutom lyfter fram Kinas beslutsamma strategier om att minska sina koldioxidutsläpp som den främsta anledningen till optimism går det att undra vart demokratin tog vägen.