Med Strindberg i Stockholm och skärgården

Vad har en Uppsalabo i Stockholm att göra? Ja, förutom att gå på teater, se på konst eller hälsa på hos vänner finns det ett annat bra svar. Det är att vandra i Strindbergs fotspår.Visserligen vistades den blivande Nationaldiktaren i Uppsala lite då och då åren kring 1870. Men merparten av hans liv förflöt ändå i kungliga huvudkommunen. Det är i Stockholm alla Strindbergsminnen finns. Många av dem är alla de adresser vid vilka diktargiganten hade sin bostad.I den under sommaren utgivna Vandra med August Strindberg tar Strindbergskännaren Anita Persson med sig läsaren längs gator, torg och inrättningar förknippade med diktarens liv och verk. På så sätt har den här boken blivit en Stockholmsguide, som skildrar en stad ur både ett historiskt och ett litterärt perspektiv.Givetvis dominerar den senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Men Anita Persson, som leder olika promenader från maj till september i dessa kvarter, berättar också en hel del om stadens förvandlingar sedan dess. Därför kan hennes vägledningläsas på flera sätt. Noga besett är volymen den enda guidebok man egentligen behöver för att få en inblick Stockholms själ, den som är så stark färgad av vår svenska litteraturs allra störste författare.Strindbergs egen röstAnita Persson måste också sägas ha valt bokens öppning med omsorg, när den börjar i biblioteket högst upp på vinden i Blå Tornet och Strindbergsmuseet, i hörnet av Tegnérgatan och Drottninggatan.Det är också med många citat ur texterna och breven, där liv förenas med fiktion, som boken ser till att aldrig släppa diktarens egen närvaro ur sikte. Så blir det Strindbergs egen röst som talar, medan Anita Persson går före och banar väg.Från den sista adressen förflyttar sig handlingen snabbt till den första, födelseplatsen på Riddarholmen vid vad som i dag heter Evert Taubes Terrass. Här berättas samtidigt om familjen Strindbergs och den unge Strindbergs replipunkter en bit in på 1870-talet. Därefter följer boken i en svit kapitel vad som faktiskt var eller kunde ha varit författarens egna promenadvägar.Dialog med mästarenOch det är i dessa sammanhang boken får sin användning som just den sortens vägledare man har med sig vid egna strövtåg. Kartskisser visar hur stegen skall styras, och Anita Persson finns där strax bakom med förklaringar och berättelser.När inte den som är anledning till promenaderna själv delar med sig ur skrifterna.Samtidigt har Anita Persson förstärkt livfullheten i beskrivningarna genom att själv inleda ett slags dialog med mästaren. Hon tilltalar och får svar. Det gäller t ex den vid Strindbergs tid teatertäta Kungsträdgården, där Dramatiska teatern en gång låg. Det gäller Skansen och Djurgården och alla de platser som fått sin särskilda laddning genom att Strindberg under sin levnad på något sätt vidrörde dem. Samma närhet kommer till stånd även när vägen till Norra kyrkogården, "Stora landsvägen", morgonpromenaden längs Drottninggatan och Södermalm, Röda rummets stadsdel framför andra, står i fokus.Inspiration och vägledningDe fyra sista kapitlen är ägnade skärgården, som genom Strindbergs försorg kan göra Dalarna rangen stridig om vilken del av vårt land som är mest nationellt svensk. Det är knappast annat att vänta än att Kymendö fått den utförligaste beskrivningen. Här låg enligt diktarens eget förmenande paradiset beläget. Dikterna med motiv därifrån är kanske det främsta indiciet.Från Dalarö däremot var upplevelserna av ett mera komplicerat slag. Ändå vistades Strindberg här under sammanlagt tio somrar. Runmarö och Furusund rymmer också många Strindbergsminnen och för dagsturer dit ger Anita Perssons bok både inspiration och vägledning. Och inte bara det. För över huvud taget kastar hennes framställning åtskilligt ljus över viktiga delar av böckerna i stort.Därför finns det inga skäl att rekommendera att den här vägledningen används på samma sätt som den Baedeker vilken Strindberg förärade Harriet Bosse som ersättning för en inställd bröllopsresa. Med uppmaningen att hon skulle läsa boken i stället och företa resan i fantasin. Varigenom hon, enligt maken, också slapp resandets alla vedermödor!Snarare är de som tagit del av innehållet och efter promenaderna bättre rustade än någonsin att möta böckerna. Vilka de är har Anita Persson förtecknat i slutet av varje kapitel.