Den värld där Arne Ruth gjorde karriär tillhör det redan förflutna. DN Boklördag inledde 2014 med rubriken ”Är jag en mindre fin författare om jag skriver snabbt än om jag skriver långsamt?” – en redaktionell idé som bara kan ha kläckts av personer som inte vet något mer om litteratur än att den är ”fin” och för vilka författare inte är något annat än en sorts kändisar vars status rankas efter lite snårigare regler än de vanliga.
Arne Ruth skrev sina första tidningstexter som tonåring. Hans studentuppsats, som fick högsta betyg, utsågs av Stockholms-Tidningen till 1963 års bästa, vilket ledde till att Handelstidningen i Göteborg erbjöd honom plats som volontär. Och så var det igång, någon journalistutbildning behövde han inte. Han blev chef för radions samhällsredaktion, kulturchef på Expressen och slutligen chef för DN:s kulturredaktion 1982–98, en post han lämnade efter en konflikt med ledningen (det sista året arbetade han utan kontrakt).
Trots den hängivenhet som fanns hos Ruths generation, en hängivenhet som Augustssons bok ger en tydlig bild av, lever vi 20–30 år senare i ett samhällsklimat och ett medieklimat som är raka motsatsen till allt de ville uppnå. Hur gick det till? I efterhand framstår de som ambitiösa, hårt arbetande, ständigt intresserade av att lära sig något nytt. Det är risk att jag romantiserar deras tid, men det verkar som om debatten åtminstone ibland handlade om att finna de bästa argumenten och inte om sårade känslor. ”Hans argument var så sakliga att jag tvingades att helt tänka om”, säger Ruth om en tidig meningsmotståndare. I den repliken ligger en intellektuell hederlighet som jag undrar om vi är på väg att förlora. Kanske har den alltid varit lika sällsynt.
Från mitt håll ser deras värld avundsvärt stabil ut. Det var tydligt vad som var progressivt och vad som var reaktionärt. Idag har allt splittrats upp och blandats till en mosaik där det inte är säkert att varje bit betyder vad den betydde nyss. Vänstern tassar försiktigt runt en patriarkal tolkning av islam medan högern påstår sig hylla upplysningen. Jag kommer att tänka på en intervju med Malte Persson där han sade: ”Det hade passat mig betydligt bättre att vara radikal – och få göra uppror” (SvD 18/8 2008). I vår tid, menade han, är en intellektuell tvungen att bli kulturkonservativ, om man alls vill att det ska finnas någon kultur kvar att opponera mot. Är inte de universella rättviseprinciper som Arne Ruth har navigerat efter fortfarande lika giltiga? Det kunde de vara – ifall vi brydde oss ett dugg om principer.
Ideologierna har förvandlats till arroganta parodier på sig själva, även den liberalism som ligger Ruth närmast. De senaste årens sönderbrytande skolpolitik gör honom ”ursinnig”. För honom är bildning ”den bärande balken i svensk demokrati”. Det är ”en folkbildning som utgår från individen, utan avseende på klassbakgrund” som har lagt grunden till allt som har varit positivt med det moderna Sverige.
Boken är skriven i intervjuform. Kapitlen följer huvudpersonens liv kronologiskt; vänner, syskon och kollegor bidrar med kommentarer. Den enda kritiken kommer från DN-veteranen Lars Linder, som minns att Ruth hellre brydde sig om kriget på Balkan än det dagliga recensionsarbetet. Ruth själv måste vara en idealisk intervjuperson. Han kan inte berätta om ett hus han köpt utan att det blir en miniföreläsning om svensk historia som går tillbaka till Frihetstiden – inte den officiella versionen, utan en spränglärd sidoblick som låter oss se en bit av Sverige i ett nytt ljus.
Linjen från hans ursprung till hans engagemang är tydlig: han är född i Tyskland 1943. Hans far, som var medlem i nazistpartiet, försvann under kriget och familjen kom till Sverige med de vita bussarna. Som redaktör har han gjort sitt bästa för att bekämpa den svenska inskränktheten och historielösheten. På 1980-talet höll den svenska modellen på att ”förvandlas till narcissistisk myt”, ansåg han. Därför tog han in utländska intellektuella som kunde bidra med större perspektiv, personer som ofta blev hans vänner. Det är tack vare Arne Ruth som Maciej Zarembas reportage finns i DN.
Arne Ruth är självskriven i sammanhang som Rushdiekommittén och Svenska PEN. Att hans engagemang inte bara gäller avlägsna principer har man märkt i Mehedeby, där han bor. Han har varit med om att kräva tågförbindelse till Mehedeby och har hjälpt de bulgariska bärplockarna på orten. Det ser ut som om DN:s tradition av intellektuella chefredaktörer slutade med honom.