Med språket som huvudperson

Bo Carpelan är en ordbrukare av rang, som inte sticker under stol med att han gått i lära hos de riktigt stora mästarna. Öppningen i hans förra roman Berg, som tilldelades Finlandiapriset, är en ren parafras på Proust. I den under bokåret utgivna Barndom är han inte lika oreserverad. Det behövs inte heller. För den här gången är det nog den del av honom själv som är lyriker, med ett tjugotal diktsamlingar på verklistan, som varit den främste impulsgivaren. Bo Carpelan skriver om en ung människas utvecklingsfas mellan förskoleår och puberteten. Perioden kunde vara hans egen. Han berättar om 1930-talet och om staden Helsingfors vid denna tid. Han tecknar porträtt av sina föräldrar och anförvanter. Där finns barndomens kvarter och en tillvaro där horisonterna hela tiden vidgas. Under skeendets gång återges också vad som säkert har en hel del överensstämmelser med författarens tidiga och från de djupare inre schakten kommande inövningar i en värld full av dikt och drömmar. Men skall man utse en verklig huvudperson, är det nog språket som måste komma i fråga. Vid 82 års ålder framstår finlandssvenske Carpelan som en av de allra yppersta språkkonstnärer vi har på vårt språk.

Romanen börjar när den som går under namnet David i boken är sex år. Världen runt omkring honom är laddad med åtskillig magi, hemlighetsfulla stråk och förundran. Det gäller också den blindtarmsoperation han just genomgått. Lekskolan väntar, hos moderns väninna Elma, som framstår som barndomens verkliga ljusgestalt, möter han HC Andersens underbara värld. Mamman är gång efter annan oåtkomlig i sin migrän och sina magbesvär, pappan är bankkamrer. Till de tidigaste erfarenheterna hör morfaderns begravning, en upplevelse som glider mellan minnesbilder och en med fantasier uppblandad verklighet. Det är just detta senare som växer ut från sina egna förutsättningar och under handlingens gång förvandlas till en språkväv av stämningar och mäktiga bilder, som ger den här boken dess alldeles egen poetiska lyster. Berättarrösten tillhör en virtuos med orden. Medan den unge David allt mer och mer tränger in i böckernas värld, tar omgivningarna samtidigt gestalt med allt från de hotfulla trappuppgångarna och den mörka bakgården med dess sopkärl till de närmast liggande hyreshusen och inte minst de utsnitt av himlen som är åtkomliga från tysta stunder i fönstersmygen i föräldrarnas lägenhet.

Att David lever i ett tvåspråksland har Carpelan fångat uttrycksfullt genom att blanda svenska med finska. Livsfunderingar växlar med nattliga drömmar och egna utfärder i fantasins värld. Helsingfors är ständigt närvarande med alla ljus och ljud, med sitt fågelliv, dofterna, vindarna och närheten till havet. Bilar, spårvagnar och hästforor präglar gatubilden. Årstiderna går sin gilla gång med karaktäristiken av januari som en månad som inte kan bestämma sig och sommaren som en oas av frihet och livslust. Några klasskamrater deltar en stund i skeendet. Men för det mesta fyller David dagarna med upptäckter, som helt utgår från honom själv och han egen åldershorisont. Till världsbilden hör även de misshälligheter som präglar föräldrarnas äktenskap.

Bo Carpelan har delat in boken i tre avdelningar, där de två första spänner över det årtionde som fick se hur nazisterna grep makten och ledde utvecklingen till ett världskrig. Som tidsmarkörer tjänar bland annat Franco och inbördeskrigets Spanien och Anschluss. Det sista avsnittet är försett med årtalet 1939 och mot romanens slut anfaller Sovjetunionen Finland och bombar Helsingfors. Tidsfärgen förstärks av de ekonomiska konjunkturer som sätter sin prägel på familjens livsvillkor. Med början i Kronohagen hinner man byta adress två gånger till efter hur man har råd. Till de färgstarkaste inslagen hör mötet med några av släktingarna, där moster Dorotea vet hur man sätter fart på de trögaste av tillställningar och morbror Frans med sin bakgrund som skådespelare gång efter annan bryter det invanda sällskapsmönstret. Med farbror Gustaf och dennes hustru Leila, som är judinna från Polen, får några av de mörkaste vinddragen fäste i handlingen. Grannflickan Eva ger David tillfälle att uppleva den första kärlekens omvälvande känslorus. Även skolan lämnar sitt bidrag till den reservoar som boken utgör av upplevelser inför det kommande vuxenlivet. Ett eget avsnitt får det författaren kallar ett barns tomhet och leda. Detta tillstånd inträffar när världen förhåller sig tyst och stum och orden inte längre fungerar. Något som kan drabba även den som är mycket ung.
Men för det mesta är det iakttagaren, lyssnaren och tänkaren David, ofta med blicken riktad mot diktens värld, som läsaren möter i den här boken. Ibland är formen den renodlade prosadiktens. Återkommande är också stråken av vemod, som är viktiga följeslagare. Mot slutet ökar de i intensitet, när i skuggan av det inledda kriget inte stort mycket mer än livets tyngd och alla gäckade drömmar återstår. Ändå blir det tilltron till orden, deras värde i sig och förmåga att skapa egna, gränslösa världar som svarar för den stora behållningen i romanen. Bo Carpelan är i sin fulla rätt när han förmedlar ett sådant budskap. Hela hans bok bär syn för sägen.

Med språket som huvudperson

Bo Carpelan berättar med detaljskärpa, magi och förundran om 1930-talets Helsingfors i sin nya roman Barndom, där vid sidan av jagberättaren språket framstår som bokens viktigaste huvudperson, skriver Bo-Ingvar Kollberg.