Med smak för livets beska

Att tv-programmet Solens mat, ni vet det där programmet där Bo Hagström med hjälp av sina ovanligt sensibla smaklökar och sin dunmjuka skånska guidar tittaren genom den italienska landsbygdens alla kulinariska njutningar, att det programmet trots sin egentligen väldigt höga nivå av närmast exkluderande nördighet ändå kommit att tilltala en sådan stor skara tittare har, tror jag, väldigt lite med själva maten att göra. Programmets popularitet har nog snarare sin förklaring i den lätt exotiserande blick med vilken de små byar som ciceron Hagström besöker betraktas. Det görs ju alltid en poäng av att de platsar som besöks bevarat sina mattraditioner i hundratals, ja tusentals, år. Solens mat svarar mot ett slags tidstrotsande längtan tillbaka till en genuin och oförfalskad (mat)kultur, fjärran från industrialiserad djurhållning och kemikaliepumpade halvfabrikat. Och just den italienska landsbygden tycks vara full av sådana konserverade tidskapslar.

I Cesare Paveses berättelse Fängelset, ena delen av det tudelade novellverket Innan tuppen gal (1949), som nu för första gången ges ut i svensk översättning, tvingas huvudpersonen Stefano ut i en exiltillvaro i just en sådan bevarad liten by, till synes opåverkad av tid och omvärld. I det postfascistiska trauma i vilket Paveses berättelse utspelar sig blir den lilla oförstörda byn både ett idealiserat tillstånd och en bild av världsfrånvänd naivitet. Efterkrigstidens 1940-tal var i Italien en tid av optimism där kulturen i stor uträckning präglades av neorealismen som, inte minst på biograferna, hyllade det vardagliga livet hos arbetare och landsortsbefolkning. Pavese kan ses som en något mer pessimistisk röst i denna annars hoppfulla tid.

För båda berättelserna i Innan tuppen gal handlar om personer som trots tider av stora politiska omvälvningar inte lyckas engagera sig i de händelser och människor som omger dem. Bokens andra del, Huset på kullen, utspelar sig i Andra världskrigets slutskede. Varje natt faller bomberna över Turin, medan den apatiska jagberättaren söker sig till skogarna och kullarna runt om staden där han liksom vid sidan av, i själlös likgiltighet, hör bomblarmen ljuda och ser staden rasa samman. Just denna känsla av främlingskap, av att inte riktigt vara delaktig i samhället, är en av de starkast förmedlade hos Pavese. Det är ju också en känsla som mycket väl känns igen från den modernistiska romanen. Paveses karaktärer är nära släkt med Camus främling, Hesses Harry Haller och Sartres Antoine Roquentin.

I Torbjörn Elenskys belysande förord antyds att huvudpersonerna i Paveses berättelser kan läsas som litterära självporträtt. Med tanke på Paveses tragiska öde är det ingen långsökt tanke. Året efter att Innan tuppen gal givits ut svalde Pavese en stor mängd sömntabletter och somnade för evigt in, vid endast 42 års ålder. Ett författarskap, med en närmast Bo Hagströmsk smakkänsla för livets beskheter, avslutat alltför tidigt.