Med skammen fastetsad i kroppen

Det är maj 1949. Motståndsmannen Hans Pekk håller sig gömd och drömmer om ett fritt Estland. I sin anteckningsbok skriver han: "Varför dröjer engelsmännen? Var är Amerika?". Sofi Oksanens roman Utrensning, som nu kommit i svensk översättning, börjar under den sovjetiska ockupationen, i ett Estlands vars historia präglats så starkt av andra länders anspråk.
Oksanen hänger envist fast vid historier som andra tycker att det är mest bekvämt att glömma. Som oviljan att tala om det förtryck som pågick i Estland alldeles i närheten av oss. Som att kvinnornas utsatta situation ofta faller utanför den officiella historieskrivningen. Oksanen skriver en annan historia, och som hon skriver den. Mot Oksanens berättelse går det inte att värja sig.

I debuten Stalins kossor, som kom i svensk översättning 2007, korsskrev Oksanen tre generationer kvinnors liv med Estlands historia. Även i Utrensning är det kvinnornas villkor som skildras, genom den åldrade Allide och den unga Zara. Deras liv vävs samman, liksom de olika platser och tider som Oksanen binder ihop.
Aliide är en som alltid klarat har sig: "maffians drängpojkar, soldater, röda och vita, ryssar, tyskar eller ester, kom vem som helst, hon skulle nog klara sig.". Ja, Aliide överlever kommunisternas sexuella övergrepp i kommunalhusets källare när de vill att hon ska ange Hans, som är gift med Aliides syster Ingel men som Aliide också älskar.

Kvinnorna som varit i kommunhusets källare går har lärt sig tiga ihop om skammen och övergreppens vidrigheter. Men kroppen avslöjar dem, genom de ständiga darrningarna som för Aliides del upphör först när hon blivit så "gammal att ingen längre skulle göra sig besvär att göra samma sak som där". Allide är inte alltid lätt att sympatisera med. I henne korsas offer med förövare. Hon förråder sin syster för att vinna Hans, och gifter sig sedan med en kommunist för att skydda sig själv och Hans. Men en sak kommer hon inte ifrån: rädslan att någon ska komma på henne, få veta vad hon varit med om och vad hon själv har gjort.
Zara tillhör en annan generation. Kartorna har ritats om, politiska maktskiften har ägt rum, men allt går ändå igen i kvinnornas utsatthet, i Zaras fall genom att hon blir offer för traffickingmännens brutalitet. Zaras flackande blick vittnar om det hon inte talar, men hon slår också tillbaka mot dem som utnyttjar henne.

Sofi Oksanens koncentrerar männens makt över kvinnornas liv och kroppar i en symbol, stöveln: "det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen." Oksanens styrka ligger i att kunna gestalta hur det är att leva med skammen fastetsad i kroppen och att försöka utplåna sitt ursprung för att passera som någon annan, men att ständigt leva med skräcken. För att det kan komma någon ny, alltid någon med stövlar.

Med skammen fastetsad i kroppen

Författaren Sofi Oksanen hänger kvar vid sådant som andra helst vill glömma. I Utrensning synliggör hon kvinnornas utsatta situation i Estlands historia. Lena Sohl läser en berättelse som det inte går att värja sig mot.