Med sikte på den stora romanen

I sin nya roman Johannas backe rör sig Oscar Danielson i samma miljöer som i debutromanen Siljans konditori som kom häromåret, näm­ligen det stilla Siljansnäs i Dalarna. Dessutom använder han ett likartat person­galleri, flera av personerna i debuten har en namne i den nya boken som eventuellt kan betraktas som en fri­stående fortsättning. Men till skillnad från tidigare finns det här ingen kamp mellan stad och landsbygd, och i stället för en familj står en vänkrets i centrum, även om familjen som gemenskapsform uppenbarligen fortfarande intresserar författaren.I berättelsens ram och inledning städar det vuxna barnbarnet Markus ur sin döda mormors hus tillsammans med sin mamma Barbro. De lyfter ut kylskåpet, slänger lite papper och rotar planlöst runt bland den dödas ägodelar. Det mesta får stå kvar eftersom mormor Elins hus ska användas som fritidsstuga.Det är en mamma och en mormor som har dött, inte lika mycket en människa, i alla fall från den synvinkel Markus och Barbro betraktar henne. I en låda finner de Elins gamla dagböcker och Markus tar dem med sig, Barbro är inte intresserad. Det hände nog inte så mycket i Elins liv de sista 30 åren, konstaterar hon med en fiktiv säkerhet vi gärna reserverar för dem som står oss nära.Men barnbarnet läser. Noggrant har Elin tecknat ner bagatellartade noteringar om tvättider, tv-program och väder. Men trots att anteckningarna är korta och inte säger så mycket börjar barnbarnet Markus ändå förstå att Elins karaktär inte är den platta mormorsbild han har tagit förgiven. Och på hösten 1980 hände något som fick Elin att för några månader sluta skriva dagbok. Både läsaren och Markus undrar vad, men bara den tidigare kan förlita sig på en allvetande berättare.Här träder bokens verkliga huvudrollsinnehavare på allvar in i handlingen, och med henne bästa väninnan Rut, och gumman Johanna vars backe har gett namn åt hela boken.Alla bär de på historier värda att berättas, även om det bara är Elin som tecknas i helfigur.Med utgångspunkt från året 1980, då Elin var 60 och änka sedan 15 år, presenteras ett helt liv i olika skikt av barndom, medelålder och begynnande ålderdom.Till en början verkar Elins liv verkligen ganska händelselöst, men så småningom framträder knappast för­vånande bilden av en ovanligt stark kvinna som har levt ett händelserikt liv, hela tiden i kamp med de egna nervernas svaghet, en galenskap ärvd från en mor som är borta sedan länge.Det mesta som händer har en bitterljuv och nostalgisk sorgkant; man minns de svåra stunderna, men de blir vackra med tiden.Och det händer verkligen någonting på hösten 1980, och kanske är det därför dagböckerna tiger. Elin upptäcker till sin egen förvåning och förskräckelse att föreståndaren i byns handelsbod får hennes hjärta att slå volter värdiga en hormonstinn tonåring. Är hon verkligen inte för gammal för att känna, frågar hon sig i enlighet med samhällets fördomar om äldre människor, och finner inga raka svar. När hon väl ger sig hän kommer sorgen självfallet krypande.Om man bortser från att det utmålas som ganska osannolikt att en 60-åring blir kär, och att författaren då bekräftar den fördom han vill knäcka, presenteras Elins liv på ett sympatiskt och drömskt sätt, den svärta som finns får ett nästan romantiskt skimmer.Oscar Danielson vill helt uppenbart sina karaktärer mycket väl och han vill berätta deras historia på ett okomplicerat och respektfullt sätt. Och det lyckas han med i stora drag, även om bikaraktärerna ibland framstår som lite tunna. Den ansats som görs för att berätta deras historier tar aldrig riktigt fart, och de framstår emellanåt som väl endimensionella levnadsöden i den, låt vara glada, realism författaren aspirerar på.Oscar Danielson vill ge läsaren en samling bilder som ska visa de korta stunder av lycka som faktiskt uppträder i ett liv, och ibland blir det ett problem att han väljer vykortsmotiv framom snapshots. Och det han i bokens inledning verkar vilja säga om hur lite vi egentligen vet om de som står oss nära förblir relativt oartikulerat.Men samtidigt finns det någonting djupt sympatiskt i ambitionen att belysa den sorg som kantar livet, och den skönhet som finns i framhärdandet och förmågan att kunna njuta av en tv-kväll.Det känns som om författaren, till skillnad från de flesta andra unga svenska berättare, strävar efter att koppla ett helhetsgrepp och skriva den stora romanen i glesbygdsmiljö. Och även om han kanske inte famnar fullt så mycket som han öns­kar, så räcker det en bra bit.