Med öppning mot det okända

Poeten Per Lindberg brukar publicera sig en gång per decennium. Det verkar passa hans temperament och arbetsmetod. Men nu överraskar han genom att ge ut en ny bok, Dikter med fönster åt väster, bara tre år efter sin senaste. Lindbergs texter är förankrade i en realistisk vardagsmiljö samtidigt som där finns öppningar mot något annat okänt. Det vanliga upplägget är en realistisk situation eller händelse som genomlyses av ett drömskt bildspråk.
Själv har han sagt att han gillar poesi därför att den "skapar förbindelser mellan yttre verklighet och inre bilder". Så sant men ibland kan det bli artificiellt krystat då dikterna länkar samman konkreta iakttagelser och inre bilder. Han borde också göra sig av med poetiserande liknelser av typen "Ser en sten / sluten som en ofödd vind". Sådant får mig att gäspa käken ur led.

Problemet med dikterna i Per Lindbergs nya bok är att de vill uppehålla sig på två ställen samtidigt: å ena sidan en realistisk vardagsmiljö och å andra sidan ett något romantiserat sinnestillstånd. Oftast blir krocken för häftig även om metoden kan fungera ibland.

   Först diska glasen,
   sedan ställa dem på rad
   och se på dem.

   Se hur de avvaktar
   som boskap
   eller som dimman över gräsmattan.

   Se hur de tittar tillbaka
   och mediterar över
   egenskapen att vara tom
   och inte tom
   på samma gång.

Som tur är tar sig Dikter med fönster åt väster ju längre man läser i boken. Särskilt starka är de vemodiga texterna om de döda föräldrarna. Här firar Per Lindbergs sakliga idiom triumfer. Egentligen är han en klassisk svensk vemodsdiktare som skriver om ensamma människor i folkhemmets Sverige. Ångesten lurar överallt under den genomtrygga och genomhyggliga ytan. Den nya boken kan läsas som ett kollektivt porträtt av medelsvensson som går till jobbet varje dag mot en "fond av död, / ångest och depressivitet". Om dikterna hade skrivits i dag i den ekonomiska krisens Sverige hade kanske vemodet tagit sig andra uttryck.
Dikter med fönster åt väster håller inte riktigt samma kaliber som Per Lindbergs tidigare böcker. Kanske behöver han ett decennium på sig för att texterna ska kunna sätta sig ordentligt. Det blir vemodigt värre i nya boken utan vare sig distans eller gnista.

Med öppning mot det okända

Per Lindbergs nya diktsamling håller inte samma klass som hans tidigare böcker, anser Bo Gustavsson.