Han är lite motvalls Stewe Claeson, Siripristagare för romanen Rönndruvan glöder på Bokens dag i Uppsala 2002. När thillergenren översvämmar vårt land skriver han en antideckare, som den i fjol utgivna Mördaren är död. Och nu, när det höga livstempot får de flesta att flämta efter andan, ägnar han sig åt tankfullheten och stillheten i Den tjugotredje dikten. Till det yttre händer inte särskilt mycket i den nya boken. Där finns desto mera av själsrörelser inombords hos hans gestalter. Det handlar om läsningens frukter, om livets under och en ordknapp och inte särskilt glamorös tillvaro.
Stewe Claesons personer lever i sina egna världar med blicken riktad långt bort. Där söker de efter rofylld vila mitt i dagens larm. Människorna försöker få ihop bitarna i sina livspussel. Det är kring detta romanen kretsar, även om resultatet låter vänta på sig. Den tjugotredje dikten har blivit en oavlåtligt fängslande berättelse om ord, som flyr undan eller bara nödtorftigt räcker till. Och om frågor som inte har några svar. Men som ändå ställs i litteraturen och i filosofin, hos varje kulturkrets utan begränsning i vare sig tid eller rum.
Att författaren har ett gott öga till det liv som levs utanför storstäderna har han visat förut. Den här gången utspelas romanen i Västerdalarnas glesbygd där Malung är centralorten. Den begränsade tillgången på arbete präglar mångas vardag. Den som avviker alltför mycket blir betraktad som lite eljest. Intresset för skönlitteratur får bedrivas i smyg. Men det är människor av den sorten författaren ger sin röst: Krister Hermansson, posttjänsteman med specialuppdrag och skinnfabrikören Erik Mattsson. De träffas huvudsakligen i det ruffiga kontoret till ett nedlagt sågverk och är främlingar för varandra när historien börjar. På slutet står de i nära kontakt med ömsesidig respekt och tillit som sammanhållande band.
Det är framväxten av denna vänskap som Stewe Claeson skildrar så mästerligt. Med stor omsorg om detaljerna och allt som vibrerar under ytan i den närhet som uppstår. Tonfall, tålamod, stämningar och väntan utför sina roller längst fram på scenen. Även frågan om vad som menas med att vara hemma, med nuet och tidens gång och att åldras. Och livets vattendelare, som när Eriks hustru omkommer i en olycka med en timmerbil. I högsätet sitter dock litteraturen och vad diktare och tänkare nått fram till om innebörden i att finnas till. Den norske poeten Olav Hauge apostroferas och kinesen Tao Yuan-Ming från 400-talet e. Kr i en flerspråkig tolkningsövning.
Anspråken kan tyckas ofantliga, när syftet är att uppnå baskunskaper om livet. Stewe Claeson gör sig här till de små ordens och de enkla slutsatsernas talesman. I den mån man kan tala om sista ordet i en volym av det här slaget, ges det till en förundran, som färgat av sig på både de ypperliga naturskildringarna och den med känsligast möjliga register genomförda människoteckningen. De förser romanen med dess helt egna ton. Det här är Stewe Claesons allra bästa bok hittills.