"Genusforskningen" är den mest utskällda av alla akademiska verksamheter. Säkert finns det klåpare även inom denna grupp, men att dra alla över en kam är inte hederligt. Att mångfalden är levande, rentav sprittande, märks i en nyutkommen genomgång av den genusvetenskapliga litteraturforskningen, "Fält i förvandling".
Omslagets jugendmotiv är ett fält av vajande lila opievallmor, frestande och farliga. De illustrerar en dikt av Paul Verlaine om den vita Venus som strosar bland sövande blommor. På bokens omslag ser man bara en ensam liten hand som bryter en blomma. Handen är delen, helheten finns som alltid utanför ramen, i texten eller i undertexten. I originalet går den sköna Venus i helfigur i vallmofältet.
Antologin består av tjugofem föredrag, som speglar disciplinens egen historia, teorier, biografi, kritik, kön och kärlek, nation, flickor och pojkar. Här seglar gamla flaggskepp som Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf bredvid garanterat bortglömda rackarpojkar från 1890-talet. Margit Söderholms "Driver dagg faller regn" avlockas nya erotiska betydelser, och kanon krossas - för att varje morgon uppstå ny.
Idyll råder ingalunda. Redan i forntidens kvinnoforskning, alltså sjuttiotalet, stod striden het mellan likhetfeminism och särartsdito, essentialism och konstruktivism. Att citera Ellen Key eller vurma för kvinnokultur kunde rendera en fet smäll från en ironisk historiker som Yvonne Hirdman. Men både likhets- och särartsförespråkare samlade näring hos psykoanalytiska tänkare som Julia Kristeva, och pucklade på varandra i nya ronder. Sedan kom nittiotalet med queer och satte myror i huvudet på alla. Finns kvinnor? Är kön en social konstruktion?
Bevisligen finns litterära gestalter som beter sig misstänkt likt kvinnor och män, och de kliver lätt i och ur varandras kroppar och själar. Bitextualiteten är lika gammal som litteraturens historia. Men det gäller att få syn på den!
Högt över larmet sammanfattar fältets verkliga Storbonde, Birgitta Holm, allt spännande som hänt sedan Karin Westman-Bergs legendariska könsrollsseminarier i Uppsala på sjuttiotalet. Ja, hon börjar i mötet med Rut Hillarps lektioner i femtiotalets flickläroverk. Hillarps mål var inte att få flickorna att rabbla läxor, utan att få dem att läsa och tänka fritt, att "säga vad de tänkte utan hämningar".
Birgitta Holms kapitel är ett litet konstverk i sig, en kärleksförklaring till läsningen som passionerad, fysisk akt, och till förmödrarna. Där finns även Sandra Gilbert och Susan Gubar och deras bibel, "The Madwoman in the attic", från 1979. Det är en av dessa sällsynta böcker som verkligen har flyttat paradigm.
Lisbeth Larsson skildrar fältets tunga bidrag för att förnya handboken. Resultatet blev "Nordens kvinnolitteraturhistoria" i fyra imponerande band, nu tillgängliga på nätet. Larsson beskriver intressant hur de litterära objekten vrenskades redan under processen. Som optimistiska aktivister ville redaktörerna läsa in frigörelse i texterna. Men närlästa visade både Suzanne Brögger och Kerstin Ekman en mycket större komplexitet, och strävade emot.
Ett starkt tema i boken är det delvis spända förhållandet mellan genusvetenskapen och litteraturvetenskapen. Ebba Witt-Brattström har frankt deklarerat att genusvetenskapen håller på att sluka de estetiska vetenskaperna, som gräver sin egen grav om de inte koncentrerar sig på texterna. Hon får stöd av Christina Carlsson Wetterberg, som skrivit om den radikala dramatikern Frida Steenhoff. Stéenhoff passar inte in i "eländesforskningen". Hon fick fin kritik på sin tid. Carlsson Wetterberg tycker att vi bör se mer "förutsättningslöst på kvinnors skrivande, som en del av och i dialog med sin tid. Vägen dit går enligt min uppfattning via en mindre teoristyrd och mer empiriskt orienterad forskning."
Det är lätt att hålla med. Men visst kan djärva teorier också berika litteraturen! En forskare som tar upp Birigtta Holms passionerade budkavle om litteraturens och människans möjligheter är Ann-Sofie Lönngren som gör en transteoretisk läsning av en novell av Birgitta Trotzig, "Flickan och fjärilen", från samlingen I kejsarens tid (1975). Den handlar om flickan som inte ville gifta sig, och förvandlas inifrån - till en puppa. Den korta novellen är en svindlande text. Först tycker jag att Lönngrens analys är huvudlös. Birigtta Trotzig tänkte säkert på kristen transcendens, men trans-transcendens? Fast, varför inte? Om litteraturanalys är lyhörd för textens röst, utan auktoritära anspråk, så kan den uträtta små mirakel, och avlocka texter en mening de kanske inte ens visste att de hade. Litteraturen överlistar både läsaren och författaren.