Med mästarhand om livets sammanhang

Per Olov Enquist är som författare en sökare. Hela hans författarskap vilar på den grundhållning av spörjande och tvivel, som är varje sökares kännetecken. Överflyttat till litteraturens värld står frågorna om dikt och verklighet, lögn och sanning och människans gåtfullhet i centrum. Den inriktningen har varit tongivande i författarskapet alltsedan Magnetisörens femte vinter, som kom 1964. De bägge första böckerna faller utanför denna ram. Kanske är det därför som deras upphovsman inte brukar vilja kännas vid dem, när den samlade produktionen är på tal.

Samtidigt går det magi i allt vad han gör. Så har det varit alltsedan barndomen. Det var tunnsått med kamrater. I stället laddade han landskapet med sina fantasier och all den ingivelseförmåga som omgivningen satte igång. Det var skogen och det var några tidiga böcker som ledde in honom på den vägen. Defoes Robinson Crusoe och instruktionsboken Soldaten i fält från första världskrigets och landstormens år. Bägge gav konkreta anvisningar om hur verkligheten skulle inrättas. Sedan var det bara att låta fantasin flöda. Men livsatmosfären var samtidigt präglad av en stark frireligiositet. Där självrättfärdigheten utgjorde den tyngande ballasten. Det handlade om att bekänna för att bli förlåten. Men också om en förtröstan, där Gud var en självklar del av vardagen.

I dagarna ger Per Olov Enquist ut en självbiografisk bok, som fått det allt annat än entydiga namnet Ett annat liv. Här berättar författaren om sin bakgrund och barndom. Om sina tidigaste år i Hjoggböle nära Bureå i Västerbotten. Om fadern som dog i brusten blindtarm när han själv bara var sex månader gammal. Och om sin släkt på fädernet och mödernet, skolåren, gymnasiestudierna i Skellefteå, studenttiden i Uppsala och om yrkesbanan som författare med romaner som gjort honom till en europeisk författare i det stora formatet och med en dramatisk produktion som öppnat snart sagt alla världens scener för hans pjäser. Det är en imponerande karriärväg. Per Olov Enquist anger hållpunkterna under denna process, skildrar sitt eget liv och stannar till vid åtskilliga av verken. En hel del har läsaren mött förut som beståndsdelar i de olika texterna. Här återkommer de flesta av episoderna insatta i sitt biografiska sammanhang. Ändå är det inte något enkelt facit som presenteras. Snarare innebär den om en memoar påminnande boken att författaren utvidgar sina diktade domäner ytterligare. Något annat är knappast heller att vänta i en framställning som har en av sina viktigaste utgångspunkter i skapandets ursprung och pris och konstnärskapets villkor. Att det inte finns några enkla svar på frågor av det slaget blir alltmer uppenbart under skeendets gång.

Också en annan och minst lika viktig fråga i romanen har också den en självbiografisk innebörd men omfattar även dem som tar del av boken. "När allting gick så bra. Hur kunde det då gå så illa" lyder problemet. Vad som avses är det alkoholberoende som så när kostade honom livet och som växte fram samtidigt med de litterära framgångarna. Om denna del av sitt liv berättar PO Enquist lika naket som skyddslöst och sårigt. Men det var knappast någon av de behandlingar som samhället tillhandahöll enligt Minnesotamodellen som hjälpte och räddade honom ur sjukdomen. Utan i stället en mycket närstående som kom med det förlösande ordet, vilket innebar att all den moralism som han vuxit upp med och som ditintills präglat merparten av hans liv plötsligt och i ett slag förlorade det mesta av sin udd. Den händelsen, full av tilltro och förtroende, hade föregåtts av en avbruten behandlingssejour på Island och självmordstankar efteråt hemma i Danmark. Det som möjligen kan tala till olika vårdideologiers försvar är att de trots allt motstånd i överföringen och ett bromsande jagförsvar hade skapat en beredskap för vad som komma skulle. Ändå är det svårt att blunda för hur väl det stämmer överens med detta författarskaps alla glidningar mellan verklighet, liv och dikt när impulser från ett helt oväntat håll återger honom skrivförmågan. Om det är konsten eller livet som avgår med segern överlåts åt läsaren att avgöra.

Resultatet av denna vad PO Enquist kallar "återuppståndelse" är Kapten Nemos bibliotek, som utkommer 1990, året efter att han blivit helnykterist. Och hittat fram till "ett annat liv" om man får tro boktiteln. Men det är kring vägen dit merparten av minnesromanen handlar. Den första delen kallas Oskuld och har blivit en barnskildring som har alla utsikter att bli klassisk. Det är småfolkets Sverige som här får sin krönikör. Och ett stycke av bondesamhället präglad glesbygd, som ägde bestånd fram till de sista decennierna av förra århundradet. Det som författaren med sådant mästerskap återger är inte minst livsmönster, rutiner och en mentalitet som fortfarande har sina förespråkare. Den som följt Enquists författarskap känner samtidigt igen det språkliga raster som går igen i de flesta böckerna. Inslag av västerbottensmål förser berättarrösten med dess en smula exotiska tonfall, de bibliska vändningarna som ibland blir rena parafraserna eller rentav uppenbara citat ger ofta texten en puls och en andning, som blir både genuin och omisskännligt personlig. Det är säkert inte bara mamman, som också är hans lärarinna, som har avgörandet i sin hand när författaren mycket tidigt formas till diktare. Man tänker sig gärna att såväl händelserna som människorna runt omkring honom svårligen går att begripa sig på annat än insatta i ett litterärt sammanhang.

När PO Enquist kommer till Uppsala flyttar han in i gamla Imperfektum vid Bredgränd 7 hos systrarna Rothvik. Det är en klassisk adress i Uppsalalitteraturen. Lars Gustafsson bor redan där. Studierna i litteraturhistoria varvas med idrott och skrivande. Den snällhet som ingår i självbilden hemifrån blir en probersten, men litteraturen och författarskapet ger en smula lindring. PO Enquist hör till de skribenter som åren kring 1960 knyts till UNT:s kulturredaktion. Kultursidan inrättades i december 1959 och Hugo Wortzelius blir den förste kulturchefen. Denne bestås ett sällsport befogat, varmt och i hög grad beundrande porträtt i boken. Folkbildare besjälade av humanism och kultur av hans sort är sällsynta i våra dagar. PO Enquist debuterar med romanen Kristallögat 1961 och har därmed påbörjat den författarbana som leder till det första genombrottet tre år senare med Magnetisörens femte vinter. Han är verksam i Litteraturklubben, skriver tillsammans med Torsten Ekbom och Leif Nylén experimentboken Bröderna Casey, flyttar den publicistiska verksamheten till Svenska Dagbladet och sedan Expressen. Och uppnår tämligen snart en tätposition i den unga svenska litteraturen.

Allt detta finns med i romanen liksom åtskilligt om den kulturradikalism och revolt som arbetarklassen stod utanför men som växte fram i FNL-rörelsens hägn. Själv bidrar författaren med Legionärerna, den omstridda romanen om baltutlämningen, som förde honom i kontakt med trängda och plågade politiker. Ett stipendieår i Berlin innebär rejält vidgade horisonter i jämförelse med vad Hjoggböle och Uppsala kunnat erbjuda. På nära håll kan PO Enquist betrakta den tyska motsvarigheten av det pågående ungdomsupproret. Ulrike Meinhof hör till de omnämnda, men ingenting sägs om det ekonomiska understöd hon och hennes gelikar vid denna tid fick från DDR för att destabilisera Förbundsrepubliken. Senare under 1970-talet föds dramatikern Enquist. Hans pjäs Tribadernas natt blir en världssuccé. Ett av bokens allra bästa kapitel handlar om när den sätts upp i New York och författaren själv sitter med vid repetitionerna. Samma starka närvarokänsla ryms även i det något tidigare avsnittet om OS i München 1972 och terrorattacken mot den israeliska förläggningen. Skilsmässa, nytt äktenskap vid decenniets slut och flytt till Köpenhamn markerar en ny fas och i boken samtidigt en övergång till det sista avsnittet som heter In i mörkret.

Det är alltså här som PO Enquist utan att vara särskilt skonsam mot sig själv tar med sig läsaren långt in i själens och därmed också tillvarons utmarker. Frågan om förnuft och irrationalitet får en framträdande roll i denna inre resa till det som Ekelöf kallade botten i varje människa. Man får pjäsen Bildmakarna och dess resonemang om medberoende i tankarna. Men där finns också en kamp för självrespekt och för att förstå och se sammanhangen i livet, som när allt kommer omkring är hela den här bokens kanske allra viktigaste stämton. Det är med mästarhand PO Enquist närmar sig dessa frågor. Resultatet är oavlåtligt spännande. Det är sällan ett omdöme av det slaget har sådan täckning som i denna självutgivande och ypperliga skildring av livsbanan hos ett av våra riktigt stora svenska författarskap.

PO Enquists Ett annat liv finns också som ljudbok med författarens egen uppläsning (Norstedts)

Med mästarhand om livets sammanhang

Per Olov Enquists minnesroman Ett annat liv är ett storverk av yppersta klass, skriver Bo-Ingvar Kollberg.