Med livets tystnad som skydd

Sara Paborn debuterade 2009 med romanen Släktfeber om en dysfunktionell familj som samlas på sommarstället för att dela upp ett arv efter en 107-årig faster. Det var en liten charmfull roman med en tyngd och ett allvar som den inte riktigt lyckades utveckla – ambitionen var stor men det kändes lite som en förövning. 
När nu författarens andra roman kommer har det skett en utveckling. Man får väl räkna den som en fristående fortsättning, pojkvännen till huvudpersonen är fortfarande poet och pappan suger alltjämt på sin pipa och äter mängder med bananer. Paborn har vässat sin penna och skalat, nu levererar hon en roman med tyngd.
Jaget, huvudpersonen, har blivit några år äldre. Relationen till pojkvännen är ansträngd. Hans senaste diktsamling ”Tusen år av avhållsamhet” är kanske ett av skälen, ett annat är att hon har kommit till ett slags vändpunkt i livet. När romanen börjar har jaget och pojkvännen varit på Fyn och tillbringat två månader i ett hus som en gång tillhört Bertolt Brecht – numera en stipendiebostad åt nordiska författare. På vägen hem hälsar de på berättarjagets far som har flyttat till en karg ö utanför sydsvenska kusten med 17 hushåll för att där få vara i lugn och ro.

Ön ligger i periferin och deltar inte riktigt i livet. Detta motiv för berättaren också med sig. Hon bär på en längtan efter att delta och en längtan efter kärlek och att bli åtrådd. Hon ser fiskarhustruns längtande blick mot havet. Hon ser mängder av oförlöst kvinnlig kärlek och manliga fyrvaktare som får ensamhetstillägg på lönen. När hon betraktar sin far tänker hon: ”Det är som om han aldrig till fullo gett sig hän åt livet.”
Den man som först stod henne nära i livet, pappan, är genom hela romanen upptagen av att planera att ta grannens tupp av daga. En tupp som varje morgon börjar gala kvart över fyra. Han är en far som hon till slut beskriver som en panelhöna som står vid sidan om och är rädd för livets kraft. En som inte förstår längtan om han så får den uppläst för sig i enklaste form. Han har sparat på sin fasters vaxhäften med dikter. Han ger dem till sin dotter för att han förstår sig inte på dem. Hon läser högt för honom: ”Hvarför dröjer du där ute /bland falska böljor och skär / Hvarför styr du inte kursen mot det ställe där din elskling är”
Handlingen utgörs av att jagets far planerar att ha ihjäl tuppen, inkräktaren i lugnet. Den stör, symboliskt sett, livets tystnad som fadern inrättat för sin bekvämlighet och rädslas skull.  Fick han leva om livet skulle han inte oroa sig säger han. Den andra sidan av det är längtan efter liv och närhet - något som kvinnorna i berättelsen bär på olika sätt. Ändå är jaget inte helt övertygat om vad hon vill, hur hon vill ha sitt liv, även om pojkvännens poetiska förhållningssätt är en dov värk i henne genom hela romanen. 

Det som gör tuppen och havet till en läsupplevelse är att Paborn leker fram sin text lätt över sidorna och låter den blomma lite som den vill. Den är brokig men har en inneboende respekt för det djupt mänskliga i att längta efter något mer än bara tingens yta.