Med längtan efter Stockholm

"Det finns en plats på jorden, som solen aldrig ser. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer". Det är inte konstigt att Ulla, Maja och Irene längtar till Stockholm. Versen från beredskapsåren med de inkallades känsla av förvisning stämmer väl överens med rollgestalternas upplevelse av den garnisonsstad i Norrland, dit regissören Alexander Mörk-Eidem förlagt handlingen i sin bearbetning av Tjechovs drama Tre systrar. Men det är inte bara en ny geografi som gäller vid sidan av systrarnas och de övrigas försvenskade namn. Det råder 1970-tal lika mycket i klädmode som i Erlend Birkelands scenografi. Och Irinas namnsdag har den här gången ersatts av en blå-gul studentmottagnings alla attribut.

Den i helgen på Stockholms stadsteaters Klarascen premiärvisade föreställningen bär i många avseenden regissörens speciella signatur. Sådan den kommit till uttryck i tidigare uppsättningar som En midsommarnattsdröm och Hedda Gabler.
Stilbrotten och anakronismerna hör till grundmönstret med Thomas Mann och Ernest Hemingway, författare som Anton Tjechov näppeligen kunde känna till. Men till rekvisitan hör också ett ishockeyspel och den svenska sedvänjan att ta av skorna och gå i strumplästen, liksom dagsaktuell klimatmedvetenhet, när Natalie, förlagans Natalja, går omkring och släcker glödlamporna i stället för stearinljusen.

Men den viktigaste skillnaden mot dramat från 1901 är nog ändå den tilldiktade rollgestalten Doddo, son till fänrik Vladimir Rodé, här kallad Lennart Rode, som är höggradigt rörelsehindrad och har grava talsvårigheter. Med Doddo, som anförtrotts en för detta register känsligt lyhörd Kristofer Fransson, tillförs iscensättningen en dimension som rymmer hörbara stråk av empati. Det är där Staffan Göthe brukar uppehålla sig i sina pjäser, när han pekar på en av vårt samhälles största bristvaror.

Samtidigt utspelas åtskilligt i instuderingen i textunderlagets finstilta register. Det har på så sätt blivit en lågmäld föreställning. Med mjukt handlag skrider Alexander Mörk-Eidem till verket, lyssnar efter och iakttar de här människornas ofta utsiktslösa kamp med att styra sina egna liv. Inledningens målmedvetna hoppfullhet vissnar allt eftersom. Medan åren går, förrinner livet. Åtskilligt handlar om att inrätta sig efter en tillvaro, där förr eller senare alla drömmar visar sig vara och förblir illusioner.

I stället för Moskva är det Stockholm som får stå för framtiden och laddas med förhoppningar om lycka och ett rikt liv. Systrarna Ulla, Maja och Irene delar alla denna längtan bort. Men Alexander Mörk-Eidem ger den dess mest mångbottnade genomslag hos Josefine Ljungmans Irene. Hon blir därigenom mera än någon annan den här föreställningens mest uttalade stämledare. När pjäsen börjar sjuder hon av livsglädje och verksamhetslust. Allting ligger framför henne. Men möjligheterna tunnas ut i takt med att verkligheten gör sig påmind.
Josefin Ljungman fyller sitt rollporträtt med en mänsklig bredd och rikedom som imponerar storligen. Lika mycket som hon låter de egna behoven styra, lyssnar hon också efter omgivningens önskningar. Denna medvetenhet om vårt ömsesidiga beroende av varandra, där även de svagaste i samhället har en självklar plats, får sina fullödigaste uttryck i umgänget med den cp-skadade Doddo. Det handlar om människosyn och en medkänsla på ett plan som ger hela uppsättningen dess viktigaste resonansbotten. Allra mest gripande blir Josefin Ljungman i scenen mot slutet, när regementets anställda får order om förflyttning men Doddo vill stanna kvar hos den som ger hans liv dess djupaste mening.

Såväl Ann-Sofie Rase som Ulla och Helena af Sandebergs Maja är innefattade i denna de försiktiga åtbördernas pjästolkning. Ann-Sofie Rase hamnar emellanåt en smula i skymundan, inte minst när af Sandebergs Maja och hennes kärlek till den överste i Gerhard Hoberstorfers gestalt som här kallas Versenius framställs som en av utvägarna ur ledan och det dagligt enahanda som kännetecknar garnisonsstaden ute i provinsen. Men hos bägge är den förlorade lyckan förlagd till ett inre plan, något som synliggörs med skickligt förvaltad tryckstyrka. Magnus Krepper är professorsämnet Andreas Sohlman, till vilken systrarna knyter alla sina förhoppningar. Den kastrering som Kreppers Andreas genomgår i äktenskapet med Natalie får en lika mycket sårig som av tydlig uppgivenhet präglad utformning, som stämmer väl överens med de snäva ramar som regissören givit sina skådespelare.

Den enda som sticker ut i detta avseende är Frida Hallgrens Natalie. Inledningsvis är hon en främmande fågel både vad gäller etikett och koder. Men snart nog den som övertar initiativet på bekostnad av de andra. Den maktlystnad och känslokyla hon ofta brukar förknippas med, balanseras i den här instuderingen av ett uppgående i modersrollen av det helhjärtade slaget. Huruvida hon i förlängningen utvecklas till en vad som med ett dagens modeord kallas "bitterfitta", ligger det i så fall utanför pjäsens räckvidd. Fredrik Kulin, som gymnasielektorn kallas av Mörk-Eidem, görs av Jan Mybrand. Som en studie i grandios självupptagenhet är det en instruktiv rollskapelse. Men när Fredrik Kulin inte vill se hustruns otrohet med regementschefen, eller över huvud taget befatta sig med verkligheten är det samtidigt svårt att inte uppfatta blindheten som ett uttryck för jagförsvar.

Andreas Kundler är i så fall av betydligt vekare virke i rollen som baronen Travenfelt. Där blir det snarare godtrogenheten än någonting annat som leder till hans sorgliga ändalykt. Björn Bengtsson är hans baneman och gör kaptenen Solioinen. Han är om någon en orosande i det annars mestadels stillastående provinslivet och av Bengtsson utformad lite som en eldfängd anarkist med kort avstånd mellan impuls och handling. Sten Ljunggren heter Janne Tjernström i sin roll som den alkoholiserade regementsläkaren, som utmärks av att han glömt bort allt sitt medicinska kunnande. Även här gäller den begränsade ljudstyrkan, något som inte var fallet när Ljunggren gjorde samma roll hos Robert Wilson för en del år sedan.
Genom att gång efter annan vid sidan av ledan betona tomheten i de här människornas liv, något som blir särskilt tydligt mot slutet, och tolka de olika försöken till förändring och uppbrott som sätt att bemästra en sådan belägenhet, har Alexander Mörk-Eidem åstadkommit en mycket nutida föreställning.

Man tänker sig gärna att all den medkänsla som samtidigt är förknippad med Josefin Ljungmans Irene också är regissörens egen ståndpunkt när det gäller en livsorientering, där tillkortakommandena är det enda säkra. Då spelar det mindre roll om handlingen är förlagd till Boden långt uppe i norr eller till ett av en betydligt livligare puls kännetecknat Stockholm. Mörk-Eidems empati blir inte bara den samspelta ensemblen utan också vi som publik delaktiga av. I bägge fallen.

Med längtan efter Stockholm

En medkänsla som omfattar också de allra svagaste i samhället är stämton i Stockholms stadsteaters under helgen premiärvisade uppsättning av Tre systrar, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.