Minnet som belastning men också som en förutsättning för glömskan är en central tanke i ungraren Péter Nádas omfångsrika roman Parallella historier. På svenska kommer den i tre delar, den första i dag med undertiteln Det stumma territoriet. De bägge återstående är planerade till nästa år. Kanske en anvisning så gott som någon, att Nádas hör till dem som de senaste åren allt oftare nämnts i Nobelprissammanhang.
Parallella historier är en omfattande krönika från europeisk horisont över förra århundradet. Dess tidsspann sträcker sig från 1930-talet till några år in på 1990-talet. Péter Nádas gör nedslag i händelser förlagda till Berlin och Budapest. Med några familjer och deras medlemmars livsöden ger han utrymme åt de båda ideologier i vars namn åtskilligt vanvett frodades. Ändå är det inte i första hand någon politisk bok han skrivit. Snarare ansluter den till den romantradition där Proust och i viss mån Thomas Mann varit milstolpar och läromästare. Till innehållet, men inte till formen, är den också en samhällsskildring som för tankarna till Tolstojs Krig och Fred. Péter Nádas är från början fotograf och att han är en bildseende konstnär märks i detaljrikedomen hos de scener han skapar.
Grundmönstret för den här romanen är att händelser uppstår, pågår och tar slut. Det ger läsupplevelsen en annan prägel än den som finns hos den epik som bygger på de alltjämt omhuldade mönstren från den borgerliga romanens 1800-tal. Parallella historier består av skeenden som pågår samtidigt. Till sin utformning framstår den som en labyrint, där människor återkommer, händelser ofta upprepas från nya håll och där helheten är en oavlåtlig räcka av fragment för läsaren att sammanfoga. Associationsflödet byter hela tiden spår. Den som är van vid att klicka sig fram på webben känner igen tillvägagångssättet.
Det mest utmärkande draget är författarens förkärlek för kroppslighetens olika avtryck. I romanen spelar lukter, ljud, kroppsodörer, smak och beröringar via huden en framträdande roll. Påtagligast i detta avseende är skildringen av ett samlag, som pågår i fyra dygn. Men sinnligheten tar sig också många andra uttryck i fantasier och minnen och en sexualitet som ofta får homoerotiska förtecken. Nádas är heller inte främmande för en fysisk gestaltning som vare sig gör halt vid blod, fekalier eller klibb och svett. Det mesta som brukar vara förbehållet den mänskliga intimsfären sätter han sig över. Inte heller sparar han på effekterna när det handlar om att beskriva övervåld eller grymhet.
Boken börjar med årtalet 1989 och som en kriminalhistoria med fyndet av en död man på en parkbänk i Berlin. I det följande låter författaren såväl Hitlertiden som upproret mot Sovjetunionen i Budapest 1957 och judeförföljelserna i Ungern under andra världskrigets slutskede vara händelser som tidfäster skeendet. Ännu viktigare än historiens förlopp är dock brottstyckena förknippade med de människoöden som träder fram. Utgångspunkten är några familjer med tyskt respektive ungerskt ursprung. Efter hand visar det sig att där finns beröringspunkter, som binder dem samman i ett intrikat mönster.
Till dem som får mest utrymme hör fru Szemzö, som under en period varit utövande psykoanalytiker, och de människor som tillhör hennes närmaste omgivning. Hennes make, före detta professor och kappvändare gentemot de växlande politiska ideologierna, blir en föga hedervärd företrädare för den ungerska eliten. Bland de närmaste släktingarna återfinns den depressive Ágost med förflutet som diplomat och agent hos hemliga polisen. Det är Ágost och familjens skyddsling Gyöngyvér, som är aktörer i den kropparnas förening där besattheten övergår till en kamp på liv och död. Genom fru Szemzö återger Péter Nádas också de erfarenheter som han själv upplevt i samband med en hjärtinfarkt, som så när kostade honom livet. Och som sedan dess i hög grad präglat hans fortsatta liv.
Men det finns i boken också mera öppet redovisade tankar, som blir ledtrådar till de frågor som kanske mera än annat styr skeendets gång. Om den Döhring, som upptäcker den döde i parken, heter det till exempel att han saknar ett eget liv. ”Bara fantasin är personlig” sägs det på ett annat ställe. Ytterligare en grundtanke är att verklighet inte alltid är detsamma som sanning. En iakttagelse man gör vid läsningen är, att så gott som samtliga personer i boken deltar i de olika förloppen utan att egentligen vara närvarande. Det finns i Parallella historier en människosyn, som kunde kallas mekanisk. Det som händer följer inte någon kausalitetspricip, utan återges snarare som ett först som efterträds av ett sedan. Péter Nádas är en författare, som knyter ihop och petar isär, medan godtycket råder. Någon moral som kunde styra de medverkandes göranden och låtanden syns heller inte till. Att säga att boken från nära håll återger en atmosfär, som har mycket att göra med vår dagsaktuella verklighet och vår egen samtid ligger nära till hands. De resterande delarna får utvisa om den upplevelsen stämmer.