Med gott humör i ny genre

Med sina historiska romaner, sprudlande av humor och ironi, och inte sällan med en dragning åt deckarhållet, har Carina Burman skapat sig en egen nisch i den svenska litteraturen, senast i romanserien om den beskäftiga succéförfattarinnan Euthanasia Bondeson, som löste gåtor i 1800-talets England, Italien och Mellanöstern.

Men hennes nya roman, den i dag utgivna Kärleksroman, placerar sig i en annan genre: det är en relationsroman som handlar om livskriser och vägval. Och där finns inte ett enda litet mysterium att lösa, utom möjligen hjärtats. Det är dessutom den första romanen av Burmans hand som utspelar sig i samtiden. Men kanske behövde hon ändå ett visst mått av exotism i miljön för att ge flykt åt fantasin, för händelserna tilldrar sig på Gotland. Dit flyttar tre sinsemellan mycket olika kvinnor: den levnadsglada arkeologen Frida, den svala läkaren Louise, och den temperamentsfulla keramikern Gurli. De förs samman av Östersjöns rotaryklubb, där de alla blir medlemmar.
I synnerhet för Frida och Louise blir mötena på "råttan" ett välkommet avbrott i en tillvaro som ter sig alltmer tilltrasslad. De har skaffat sig utbildning och karriär, är båda gifta med sina ungdomskärlekar och mammor till tre barn. Ändå upplever de att något saknas. Vid trettiotre års ålder känner sig Frida lika förvirrad som hon gjorde vid tjugo, och Louise genomgår en kris när hon plötsligt inser att hon har slutat älska sin man. Hennes hjärta är dött, lika vindpinat som Visby, konstaterar Burman.
När Frida av en händelse stöter ihop med Louises man Peter på den förskola där de båda har sina barn hittar hon emellertid något som ger en ännu starkare krydda åt tillvaron än rotarymötena. Deras flirt utvecklas obevekligt mot en otrohet. Men på den fest där de kysser varandra för första gången förenas också deras äkta hälfter i en ångande tryckare. Snart har Visbys bästa skilsmässoadvokater engagerats och de båda familjerna är på väg att splittras.

Titeln och det romantiskt rosatonade omslaget till trots handlar Kärleksroman framför allt om vad som händer efter förälskelsen, när passionen skall passas in i ett Svenssonliv och hänsyn plötsligt måste tas till barn, karriärer och hutlösa fastighetspriser.
Boken består av en serie monologer där de tre kvinnorna berättar om sina liv. Rotarypresidenten Björn, Gurlis moatjé och Peters morbror, får också ge sin syn på händelserna. Eftersom hela romanen således utgörs av återberättade händelser känns tempot ibland ganska långsamt, men eftersom Carina Burman är en sådan driven berättare gör det inte så mycket. Det finns ofta ett rejält flyt i texten, tonen är lättsam och bildspråket ofta träffsäkert och fyndigt. ("Han var slät som ett japanskt pojkband.")

Men det är också en bok som tydligt visar att hennes ironiska stil egentligen är mer lämpad för burlesk och komedi än för en historia som behandlar ämnen som bedrägeri, trolöshet, sorg och övergivenhet. Romanen är som bäst när den skildrar förälskelsens upprymdhet och förväntan. Den andra halvan som beskriver de konsekvenser som otroheten får för alla de inblandade är mindre övertygande. Riktigt problematiskt blir det emellertid först när en av personerna i boken överraskande avlider. Kontrasten mellan det goda humöret och det allvarliga ämnet känns ibland rentav makaber.
Psykologin och gestaltningen haltar dessutom, vilket är en allvarlig invändning mot en relationsroman. Så kan man till exempel tycka att Burman tar väl lätt på de känslostormar som faktiskt omger de flesta skilsmässor, i synnerhet om anledningen till uppbrottet är en otrohet. Det känns heller inte särskilt trovärdigt att hon låter de nyförälskade bryta upp ur sina äktenskap så lättvindligt, i synnerhet med tanke på att det finns sex små barn att ta hänsyn till. Ingen av karaktärerna, utom möjligen den stereotypt överklassnerviga och frostiga Louise, känns som en vuxen människa med ett utvecklat känsloliv.

Men precis som med Carina Burmans tidigare böcker är det svårt att inte kapitulera inför hennes goda humör och berättarglädje. Kärleksroman är en charmig bok, lika gladlynt och oskuldsfull som de gamla svenska schlagervisorna som Peter är så förtjust i. Det är skickligt hur hon in i det sista upprätthåller ett visst mått av osäkerhet i berättelsen, så att man hela tiden undrar om den verkligen skall sluta "lyckligt". Det är en på det hela taget underhållande bok, som därtill försöker säga oss något ganska viktigt, om att vi skall tro på kärleken, men ännu mer på oss själva.

Med gott humör i ny genre

Med sin nya roman prövar Carina Burman att skriva en relationsroman om otrohet, sorg och övergivenhet, men hennes ironiska stil är mer lämpad för burlesk och komedi, skriver Catrin Ormestad.