Med fyrspann genom historien

Konstvetaren Charles Freemans nyutkomna bok The Horses of St Mark's med underrubriken A Story of Triumph in Byzantium, Paris and Venice är egentligen varken en ny bok om Venedig eller en monografi över de berömda fyra hästarna på Markusbasilikans loggia. Det är snarare en kulturhistorisk essäsamling med hästarna som röd tråd. En kulturhistorisk rundvandring som för läsaren från de antika olympiska spelen till 1900-talets luftför­oreningar, från Istanbul i öst till Paris i väst, från Konstantin den store till våra dagars turister med inslag av venezianska doger, Napoleon, Canova och ett antal lärda professorer.Hästarnas ursprung är höljt i dunkel. De lärda tvistar rent av om de är grekiska eller romerska. Stod de uppställda i Rom innan de fann sin hedersplats vid Hippodromen alldeles framför Agia Sofia i Konstantinopel? Kom de ursprungligen från Delfi, Chios eller något annat grekiskt centrum? Lät Konstantin den store tillverka dem i sin nya kejsarstad? Man har bokstavligen tittat dem i vit­ögat för att få ledtrådar.Fyrspannets historiaDesto mer har Freeman att berätta om "kvadrigan" som företeelse, alltså fyrspannet med fyra hästar i bredd, som omnämns redan i Iliaden. De två yttre hästarna var rent skryt, menar han. De underlättade inte framfarten men fick åskådare att imponeras av ägarens makt och rikedom. Följaktligen användes de inte på slagfältet utan först i segrarens triumftåg. Men de förekom också i tävlingar, bl a i de olympiska. När kristendomen triumferade i romarriket, tog man också över kvadrigan som nu förklarades vara Herrens fyrspann. I det teokratiska Bysans vara sådana övergångar särskilt lätta att förklara.Vi får också lära oss att de båda dragande innerhästarna brukar snegla på varandra, medan ytterhästarna tittar åt var sin sida. Hästarna på Markusbasilikan står som bekant uppställda i en annan ordning. De tittar parvis på varandra. Men deras vagn hade ju redan försvunnit någon gång före 1204.Freeman har också mycket att berätta om gjutningstekniken under antiken och renässansen och om den ideala hästbilden, där de fyra jämförs med Markus Aurelius springare på Campidoglio i Rom och kondottiären Colleonis i Venedig. Var de fyra gjorda för att ses snett nerifrån? Skulle hästar med så långa ben ha kunnat beta?Författaren visar sig också vara förtrogen med den politiska historien. Han berättar om Hippodromens roll som politisk arena i det bysantinska riket. Om de tävlande blå och gröna lagen som politiska partier och om kejsarens plats på den loge, där hästarna stod.Så kommer det stora dramat 1204, då det fjärde korståget inte kom att leda till det muslims­ka Jerusalems befrielse utan till skövlandet av det ortodoxa Konstantinopel. Det var den venezianske dogen Enrico Dandolo som låg bakom och det var Venedigs handelsimperium som sedan firade sina största triumfer i östra medelhavsområdet. Symboliskt nog fördes Hippodromens fyrspann till Markusplatsen.KrigsbyteI symbiosen mellan världslig och religiös makt fick hästarna sin plats på S:t Markusbasilikans loggia mot Piazzan, som då var Venedigs politiska och ceremoniella samlingspunkt. Tid efter annan diskuterades om de skulle flyttas ner och ställas på Piazettan framför Dogepalatset för att genom större visibilitet få ett än mer sporrande inflytande på med tiden mer lättsinniga venezianare. Därav blev ingenting, men en skämtsam s k capriccio av Canaletto visar hur det kunde ha sett ut.När den anrika venezianska republiken störtade samman 1797 inför franska revolutionens idéer och Napoleon Bonapartes bajonetter, blev det dags för nästa dramatiska scenväxling. Konstskatter har alltsedan antiken varit lovligt krigsbyte och har fortsatt att så vara in i våra dagar. Fransmännen tog alltså helt sonika ner triumfens hästar och förde dem till Paris, där de efter några år ställdes upp på Napoleons nybyggda triumfbåge l'Arc du Carrousel framför Tuilerierna. Hade Napoleon stannat på Elba, hade hästarna förmodligen blivit kvar i Paris. Efter Napoleons nederlag 1814 lät segermakterna för att stärka Ludvig XVIII:s ställning nämligen Frankrike få behålla rövade konstskatter. Men efter Waterloo härsknade man till. I de nya fredsvillkoren stipulerades att konstskatterna skulle återbördas.Åter till VenedigNu ger sig Freeman in i den diplomatiska historien. Påven, som fått avstå från åtskilliga av sina värdefullaste skatter till den nye kejsaren, utsåg den eminent sakkunnige skulptören Antonio Canova till sin förhandlare i Paris. Denne var, som bekant, venezianare till börden och tog på sig att även få hästarna återförda. Det lyckades till slut med brittisk hjälp. Men det skulle inte längre finnas något självständigt Venedig, så fransmännen fick avstå dem till kejsaren av Österrike som nu var Venedigs herre. Teoretiskt hade Frans I kunnat ställa upp dem framför Hofburg i Wien, men han var klok nog att återbörda dem till Markusbasilikan.Mer i marginalen noterar Freeman att Canova sedan bjöds till London för att beskåda de Parthenonfriser från 400-talet f Kr som Lord Elgin nyligen fört dit och jämföra dess hästar med de fyra. Under hela 1800-talet och in i våra dagar skulle sedan diskussionen fortsätta om hästarnas grekiska eller romerska ursprung. Där­emot tycks några krav på deras återförande till Konstantin­opel/Istanbul ej ha rests. I det hänseendet har turkarna ej sett sig som Bysans arvtagare.Under första världskriget fördes hästarna till Rom för att undgå österrikiska bomber. Under andra världskriget förvarades de i Dogepalatsets källare.Nya hotEfter bomberna kom luftföroreningarna, som 1983 ledde till att originalhästarna ställdes in i basilikan. De är ju faktiskt den äldsta bevarade kvadrigan, även om inte Freeman med säkerhet kan säga hur gamla de är eller varifrån de kommer. Vad vi nu ser i loggian är nytillverkade kopior. Freeman meddelar emellertid med glädje att sista ordet inte är sagt om luftföroreningarnas farlighet. Kanske får originalen snart nog paradera igen i loggian. Envar som sett bådadera, vet vilken skillnad det skulle göra inte bara känslomässigt utan också estetiskt.