Med fiktionen på högvarv

Bokhösten har inletts med pukor och trumpeter. Den som åstadkommit allt buller är Maja Lundgren, vars roman Pompeji blev en stor läsarframgång för några år sedan. I dagarna har hon återkommit med samtidsskildringen Myggor och tigrar, som inte minst uppmärksammats för de ohöljda angreppen, med namns nämnande, på flera ledande profiler i det stockholmska kulturlivet. Man tänker sig gärna att fenomenet är en överspridning från populärkulturen, där artisternas privatliv ofta framstår som viktigare än vederbörandes texter. Eller att underhållningsindustrin flyttat fram sina positioner ytterligare i sin strävan efter förytligande och infantilisering för att kunna manipulera publiken åt önskat håll.

Nu består Maja Lundgrens omfångsrika bok långt ifrån enbart av en mängd personangrepp med mer eller mindre ärerörigt innehåll och med hemvist inom skvallergenren. Vad som där sägs om hyckleriet som umgängesform, är inte mera uppseendeväckande än att det kan förekomma inom många flera sammanhang än kulturlivet. Även om författaren knappast heller är särskilt skonsam mot sig själv, när hon ger exempel på iakttagelser som kan hänföras till den mänskliga samvarons grammatik. I den meningen skulle boken kunna stå på egna ben, de för de inblandade inte särskilt smickrande exemplen förutan. Det har i diskussionerna om Myggor och tigrar även nämnts dess karaktär av feministisk stridsskrift. Men också här får innehållet sägas vara tämligen måttfullt. Något annat är väl heller inte att vänta efter roksdebaklet för några år sedan. Visst finns där skillnader och motsatser. Men de skulle med lika stor rätt kunna tolkas i termer av klasser eller etnicitet. Eller rentav utvecklas till att handla om vad samhället och skolan gör med sina begåvningar, när antalet autodidakter hela tiden växer.
Utifrån det emellanåt snäva perspektivet som anläggs, vill man gärna uppfatta den här boken som att det är en version av många som förmedlas. Den som varit med ett tag vet att det också finns helt andra berättelser om det svenska kulturlivet. Över huvud taget har Maja Lundgren lagt in en hel del brasklappar och blinkningar till läsaren under skeendets gång. Som är det en viktig poäng med hennes bok att den aldrig klart markerar vad som är dikt och vad som är sanning. Viljan att skapa denna ovisshet blir i högsta grad tydlig mot slutet av boken, då det helt frankt avslöjas att mötet mellan författaren och en av Neapels maffialedare är ren fiktion.

Vad sedan gäller interiörerna från Aftonbladet faller det på sin egen orimlighet att de här avslöjandena skulle utgöra hela sanningen. Dels för att en kulturredaktion med få medarbetare helt enkelt inte har så mycket tid över till annat, sedan jobbet fått sitt. Dels för att den torftighet som Maja Lundgren skildrar har begränsade möjligheter att få något fäste. Kultursidesmaterialet är helt enkelt för stimulerande och intressant för det. Och när det handlar om personangreppen, är det inte svårt att anlägga helt motsatta synsätt. Så är Pelle Andersson till exempel en omvittnat sympatisk person. Håkan Jaensson vill man gärna ge en eloge för det rättspatos som brukar vara drivkraften när han tar till orda i sina alltför sällan förekommande artiklar. Och om Anders Paulrud kan det finnas skäl att påminna om vilken succé han gjorde vid sitt framträdande på Bokens dag i Uppsala härom året. Det är heller inte svårt att hitta motsvarande synnerligen aktningsvärda egenskaper hos de flesta av de övriga i boken omnämnda. Alltifrån den kärlek till litteraturen och det enorma råslit som ligger bakom det egna förlagets kamp för sina författare. Till de intryck jag själv har av bokens upphovsman som en varmhjärtad och empatisk person.

Inledningen i hennes berättelse är en charmfull återblick på en barndom med tidiga möten med vuxenlitteraturen som man gärna skulle vilja läsa mera om i någon kommande bok. Mellanavsnittet om det stockholmska kulturlivet för tankarna till den berömda anekdoten där Wittgenstein hade dragit sig tillbaka från filosoftillvaron i England och var skollärare på den österrikiska landsbygden. När han träffade Bertrand Russell passade han på att beklaga sig över bybornas elakhet. Människorna är elaka, genmälde Russell. Jamen här är de särskilt elaka, försökte Wittgenstein då återställa ordningen. Det långa slutavsnittet i Myggor och tigrar utspelas i klanernas och maffiavärldens Neapel. Här är det inte utan att Maja Lundgren gör ett bitvis framgångsrikt gästspel inom deckargenren. Vad som därvidlag är faktiskt upplevt och vad som har sitt ursprung ur egen fatabur är dock inte lätt att veta. Men det gäller, när allt kommer omkring, det mesta i den här boken.

Med fiktionen på högvarv

Maja Lundgren blandar friskt mellan faktiskt upplevt och fiktion i sin nya bok Myggor och tigrar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.