Inte riktigt noveller, beskriver Alice Munro de fyra sista texterna i nya novellsamlingen Brinnande livet, där hon enligt egen uppgift för första och sista gången ger sig på att skildra sitt eget liv. Jag är så van vid att begrepp som ”roman!” och ”skönlitteratur!” triumfatoriskt utropas vid varje självbiografiskt kladd, hur okonstnärligt navelskådande den än är, att deklarationen nästan provocerar mig.
För vad som följer på den anspråkslösa förklaringen är fyra underbara berättelser, som med en enastående blick för detaljer återger de där laddade ögonblicken som etsar sig fast i minnet och förföljer en genom åren. Åsynen av en omtyckt barnflicka i kistan. Den ömsinta tonen hos de unga soldaterna som snart kommer att ryckas bort av kriget. De oroliga nätterna då fantasierna om att strypa lillasystern håller sömnen borta. Mammans beskrivning av den galna kvinnan som spejar in genom husets fönster.
Berättelser som tillåts bölja fram och tillbaka, lösa i konturerna men perfekt balanserade, psykologiskt komplexa och mångbottnade, med slutpoänger som sätter såväl känslor som reflektion i rörelse. Ändå envisas Munro med att det hon berättar inte hade passat in i en fiktion: ”det här är ingen historia, bara livet”.
Vad är då en ”historia” i Munros mening? Vill man studera hennes sätt att bygga sina historier kan man välja att titta närmare på ”Tåg”, en novell som på typiskt Munro-vis handlar om tillfälligheternas spel och tillvarons överraskande vändningar. En hemvändande soldat hoppar av ett tåg, passerar ett förfallet hus bebott av en ensam kvinna som bjuder på mat. Han blir kvar där, år efter år, tills ett infall får honom att överge henne.
En oväntad påminnelse om det förflutna kastar ljus över hans flyktbenägenhet, ett till synes bagatellartat förhållande som kommit att prägla hela hans liv. Tydligt framträder de munroska ingredienserna: tillvaron på den kanadensiska landsbygden, uppbrottets och omstartens lockelse, slumpens och nyckernas avgörande roll, de krokiga livsvägarna, tidskasten. Hur berättelsen börjar någonstans och slutar en helt annanstans medan förklaringarna skymtar fram bit för bit, antydningsvis.
Kanske är det just denna tydlighet som gör ”Tåg” till den sämsta av bokens tio regelrätta noveller, det programmatiska i dess uppbyggnad. Som tur är låter Munro sällan intrigen framstå som så konstruerad, utan kedjan av händelser hänger oftast samman lika självklart som överraskande, tilltrasslad men länkad med psykologisk nödvändighet.
Det är väl också det som skiljer en Munro-novell från det verkliga livets oöverskådliga gytter. Den slingrande men logiska konsekvensen. Ingen information i onödan. Inga utvikningar utan orsak. Omvälvande tilldragelser som nämns liksom i förbigående. Också katastroferna får något vardagligt över sig.
Munros historier är sällan storslagna eller särskilt uppseendeväckande. Stilistiskt gör hon inte mycket väsen av sig – språket finns där för att berätta historien, funktionellt, oklanderligt, ja, briljant, men aldrig briljerande. Och av Rose-Marie Nielsen överförd till en lika välflytande svenska. Kraften ligger i vad författaren berättar om mänskliga relationer och reaktioner, i iakttagelsens skärpa. Hon är lätt att tycka om. Hängde det bara på översvallande recensioner skulle Munro redan ha fått Nobelpriset.
Ändå är Munros noveller inte några omedelbara wow-upplevelser, utan de verkar långsammare, som små stycken komprimerad erfarenhet. Man lämnar dem med känslan av att ha lärt sig något om hur mänskligheten fungerar och tillvaron formar sig.
Bara livet? Nej, livet i Munros version är långtifrån bara.