Med den intellektuella lusten som drivkraft

Det vittnar om en andlig livskraft av ansenlig styrka när Uppsala inom ett och samma bokår begåvats med två stora självbiografier av det lärda, spännande och storvulna slaget. I höstas var det Sigrid Kahle som publicerade första delen av sina minnen från ett långt och skickelsedigert liv. I dag är det uppsaliensaren Thure Stenström som blickar tillbaka i sin volym I alma maters tjänst.Också den numera pensionerade litteraturprofessorn Stenström har en rik källa att ösa ur när han berättar sin version av vad som hände under en stor del av det just avslutade 1900-talet. Uppdraget att skriva memoarerna kom förhans del från Sven Delblanc, något som redovisas i förordet. Men därutöver åberopar Thure Stenström också som den litteraturhistoriker han är även storheter som Marcel Proust och amerikanen John Barth. Kanske kunde de ha utökats med Harold Pinter och dennes drama Gamla tider. I den pjäsen kommer protagonisterna ihåg också sådant som aldrig hänt.Fört dagbokThure Stenström hör dock till den skara kulturpersonligheter som livet igenom fört dagbok. Man kan alltså utgå från att han har, som det brukar heta, rejält på fötterna när han gläntar på förlåten till händelser och upplevelser som varit livsavgörande. Samtidigt kan man ta del av det som berättas som en enda väldig handbok i livskonst. Och att sedan författaren tveklöst är en språkets hantverksskicklige jonglör och mästare gör läsningen till en enda lång njutning.Från första början har Thure Stenström varit sin gotländska uppväxtmiljö trogen. Hit har han efter utflykter i alla väderstreck ständigt återvänt. Att de bofasta numera kallar honom "vinterfastlänning" är därför helt i sin ordning. Det var på mellersta Gotland alltsammans började, på gården Bott­ängen utanför Roma närmare bestämt. Men snart nog flyttade mor och barn till Visby, medan pappa Oscar efter att ha varit bonde kom till Västergötland som frikyrkopredikant.Tidigt barndomsminneAtt memoarskrivaren säger sig inte minnas särskilt mycket från sina första tolv år, kan man givetvis ägna en stunds begrundan. Men annars skulle säkert händelsen då den mycket unge Thure var två år och kom i vägen för några skenande hästar vara ett barndomsminne, som hade gjort Freud salig. Vi andra noterar att den så småningom stridbare humanistens benägenhet att gå sin egen väg genom livet grundlades tidigt. Redan söndagsskoleläraren fick känna på hans utförsgåvor när det handlade om att vara uppstudsig.Utan systern Carins ingripande hade det nog aldrig blivit vare sig realskola eller gymnasium. Men det var systern, som omnämns som ett helgon, vilket man gärna instämmer i, som ställde upp som ekonomisk garant för den studiebegåvade brodern. Skolåren i Visby genom de olika klasserna och ringarna får stort utrymme. Så också det mycket tidigt grundlagda musikintresset. Många lärare prisas med namns nämnande. Likaså de vid den här tiden i Visby musikaliskt verksamma. Runt omkring pågår andra världskriget.Pionjär i släktenDen litterära lejonklon kommer dock tydligast till synes i beskrivningen av tidsandan och stämningarna. Inte minst delges läsaren mycket känsloladdat de villkor som gällde för någon som var den förste i släkten att få gå i högre skolor. Där fanns stänk av både skam och känslor av att inte duga eller räcka till. Men också den väldiga lyckan då studierna medförde upplevelser av att den inre förmågan och kompetensen hela tiden ökade, något som ledde till stärkt självförtroende. Vad man också frapperas av är hur dåtidens livstempo gav utrymme för en mental mognadsprocess, som i betydligt större utsträckning än vad vår tid kan erbjuda var anpassad till människans förutsättningar.När Thure Stenström kommer till Uppsala 1948 är det till professorernas stad han anländer. Efter studier i nordiska språk, engelska och pedagogik påbörjas studierna i litteraturhistoria med poetik, som dåtidens ämne hette. En avgörande roll för fortsättningen inom detta fack spelar Victor Svanberg, den okonventionelle, lätt sangviniske och numera legendariske professorn, som också intog en framskjuten plats i samhällsdebatten.Tingsten och HedeniusAndra opinionsbildare av rang var Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius. Alla tre avgjorde i hög grad det intellektuella klimatet. Tingsten framträdde ofta som gästdebattör i Universitetsaulan, när han inte hade DN somverksamhetsbas. Man kan inte låta bli att fundera över hur den som besvärlig betraktade chefredaktören hade bemötts i dagens verklighet. Sannolikt hade han aldrig släppts in på en tidningsredaktion!Thure Stenström berättar ingående och livfullt om sina studier i litteraturhistoria, om förutom Svanberg om lärare som 1700-talspecialisten Lennart Breitholtz och Geijerkännaren Elsa Norberg. Särskilt den akademiska atmosfären är fångad mycket detaljtroget och pricksäkert. Och läsaren får sig också till livs en rad förtroenden av det ibland ogarderade slaget. Livslånga vänskapsband knyts vid den här tiden och till dem som omnämns hör Lars Furuland och Torgny Nevéus. Det musikaliska intresset odlas bland likasinnade bl a i den av Paul Patera ledda Värmlands nations musikcirkel.Skral studiekassaDet tog tio år för Thure Stenström att bli filosofie doktor. Vägen dit gick via högre seminarier för Svanberg men också för Gunnar Tideström. I sammanhanget gör memoarvolymen utvikningar åt många håll till forskning i allmänhet och metodproblem inom litteraturvetenskapen i synnerhet. Den skrala studiekassan bättras på med en timlärartjänst vid Fjellstedtska skolan, där mötet med rektor Georg Landberg sätter djupa spår. Sommartid väntar verksamhet i Visby vid dess ferieskola, ett begrepp som numera väl mest är ett exempel på contradictio in adjecto.Andra milstolpar under 1950-talet är äktenskapet med Marie-Louise Hjorth. En plats för sig intar mötet med Sören Kierkegaards skrifter och i sammanhanget levererar memoarförfattaren en pedagogiskt lysande sammanfattning av den världsberömde danske tänkarens filosofi. Från Uppsalahorisont nämns Thorild Dahlquist som exempel på en annan stor inspiratör och impulsgivare. Över huvud taget undrar man varför det inte lika gärna kunde ha blivit filosofin som Thure Stenström valde till sin livsuppgift. Kanske var det fackmännens skarpa gränsdragning mot existentialismen som avgjorde.Mot strömmenEfter disputationen på avhandlingen Den ensamme och en inte helt automatisk docentur därpå, var det undervisning och forskning som gällde. Här fick Thure Stenström visa ännu mera prov på sin förkärlek för att färdas mot strömmen, när han gav sig i kast med just existentialismen. Besöken i Paris hos både Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre återges med en närvarokänsla som satt läsaren bredvid och lyssnade. Men 1960-talets ännu viktigare händelse var nog dottern Emmas födelse. Pappan var med vid förlossningen och den som själv deltagit vid sådana tillfällen känner igen de känslor av lycka som infinner sig.Till perioden hör också det inledda medarbetarskapet i Svenska Dagbladet. Även turbulensen kring den nyinrättade professuren i Umeå. Thure Stenströms distinkta provföreläsning var en av höjdpunkterna inför tillsättningen. Ävenom jag själv hejade på Sven Linnér, som var min egen handledare vi den här tiden. Det famösa året 1968 befann sig Stenström vid Harvard i USA och kunde från första parkett iaktta protesterna, handgemänget och det kaos som följde i Vietnamkrigets spår. Nog märks det i återgivningen alltid, att förebilden här varit dramatikern Ibsen och dennes förmåga att skildra ett laddat skeende!Vid hemkomsten väntade den lediga professuren efter Gunnar Tideström. När Thure Stenström tillträdde 1971 hade dock det gamla, anrika universitetet förvandlats till en studentfabrik och åtskilligt av tiden och orken försvann i försökenatt rädda vad som räddas kunde och göra tillvaron uthärdlig. Och är det någonstans i sin bok som författaren visar öppen ilska och låter sitt temperament fullt ut med skarpa argument ange tonen är det i dessa avsnitt. Något annat är väl heller inte att vänta när en alltigenom bisarr tillvaro kommer till synes, där universitetsreformerna står på kö och professorns egna tankar går till både Kafka och Ionesco.Lugnare pulsAtt Gunnar Brandell fanns vid hans sida var säkert betydelsefullt. Den beundran och respekt som tillkommer den äldre kollegan är det lätt att dela. När sedan vänstervridningen mojnar, återgår pulsen i memoarerna till en normalare nivå. Nu får också annat gods plats som utlandsresor och närbilder av uppskattade kolleger som t ex Bengt Landgren, Bo Bennich-Björkman, Lars F Gustafsson och Eva Österberg. Gärna läser man de varma orden om Gunilla Bergsten, avsnitten om möten med Eyvind Johnson och Cora Sandel, Björn Erling Evensen eller Willard Van Orman Quine och senare Lars Gyllensten. Uppskattande ordalag bestås därutöver rektorerna Torgny Segerstedt, Martin H:son Holmdahl och Stig Strömholm.Även de lärda samfunden och sällskapen får sitt liksom somrarna i huset vid Kräklingbo på Gotland, erfarenheterna från Svenska Dagbladets kulturredaktion och alla resor till Paris, Prag eller det klassiska Grekland. Om talesättet gäller att på ullen känner man fåren, blåser apropå det sistnämnda all tveksamhet bort, huruvida författaren är en äkta humanist eller inte. I samband med artikelskrivandet i huvudstadstidningen berör författaren problemet med kritikens och litteraturens marginalisering i våra dagar. Det är ett resonemang som gärna kunde ha utvecklats till att handla om kulturens hotade ställning över- lag i en tid, då dokusåporna bestämmer umgängesformerna och avgör vem som skall bli utröstad.Ett särskilt gott öga har Thure Stenström annars till svensk utbildningspolitik och de missgrepp han fått känna av in på bara skinnet. Det betyder dock inte att han hemfaller åt något nostalgiskt tillbakablickande för det gammaldags akademiska livets vidkommande. Bland sådant som författaren ogillar med bestämdhet ingår det mesta som har med kotterianda, ankdamm eller vad som med en psykologisk term kunde kallas för regression att göra. Samtidigt är han i sin fulla rätt när han framställer sig själv som lite av en outsider.Lust och lyckaVisst finns där dessutom inslag i dessa minnen som man läser med pannan rynkad i aningen bekymmersamma veck. För en utomstående är det inte helt lätt att veta alla gånger. Ändå är det så mycket hos Thure Stenström man svårligen vill undvara. Dit hör inte minst det som framgår av den här boken, att det är en obotlig lust och lyckokänsla inför det intellektuella värvet som är den europeiskt orienterade författarens viktigaste drivkraft. Och därutöver är det svårt att inte falla till föga för och beundra det livslånga musikintresse som varit den frejdade professorns djupaste livsinnehåll och livlina i tillvaron.I alma maters tjänst är ett stycke vetenskaps- och universitetshistoria som många säkert kommer att läsa med igenkännandets glädje, välbehag och kanske en och annan rysning. Men det är även en bok som förmedlar en livsattityd.Och i den bemärkelsen tangerar den diktens domäner många gånger om.GränslandMemoarböcker är ofta knutna till välbekanta och lätt igenkännliga yttre miljöer. Det gäller inte för Thure Stenströms minnen, vars hemtrakter varken är Gotland eller Uppsala utan i stället gränslandet mellan musik, teologi, filosofi och skönlitteratur. Det är därifrån författaren graderar vad som är väsentligt i tillvaron. Till det han har att berätta från denna position, lyssnar man med oavlåtligt intresse och gärna.