Att Frankrike är gourmeternas hemland vet de flesta med ett genuint matintresse. Nu har den i Marocko födda Muriel Barbery skrivit en roman på temat, en djupdykning i de lustupplevelser en sann gourmet kan uppleva.
Den är en efterlängtad pendang till Patrick Süskinds Parfymen från 1985 och Robert Schneiders Sömnens broder från 1992, som båda visar hur en människa kan styras av ett enda sinnesorgan, lukten respektive hörseln.
Här är nu berättelsen om Pierre Arthens, utrustad med de känsligaste smaklökar. Han är parisare, till yrket gastronomikritiker och – dödssjuk. Sina sista dagar tillbringar han sängliggande i sin paradvåning i ett ståtligt före detta privatpalats på Rue de Grenelle, ett hus som Muriel Barbery skulle komma tillbaka till i romanen Igelkottens elegans, hennes genombrott som författare.
Arthens är också maktmänniska av rang. Han minns på dödsbädden hur han brukade inta en restaurang som en romersk konsul intog arenan för att hyllas. ”Den som aldrig har känt den berusande doften av makt kan inte föreställa sig vilken häftig adrenalinkick som sprider sig i hela kroppen”, reflekterar han. Han oroar sig inte för döden, den enda oro han känner är att han inte ska hinna erinra sig den smak, som stått för det äkta och genuina i hans liv.
Han reser i minnet och återupplever det erotiskt sammetslena ostronet, det stekta köttet och de vitpudrade smördegskakorna i Tanger, de grillade sardinerna i barndomens Bretagne, moster Marthes solmogna tomater, mästerkocken Tsunos mattglänsande sashimi, den marockanska brödkakan kesra…
Nu börjar det brännas. Över äppelkakan på bondgården i Normandie och farmoderns rulltårtsliknande bûche de Noël drabbar honom slutligen insikten, och med tårar i ögonen ber han sin brorson Paul springa till snabbköpet och köpa - chouquetter, det vill säga plastinpackade fabrikstillverkade petit-chouer. Nu kan han möta Gud!
Smaken utmynnar mycket raffinerat i ett filosofiskt resonemang om betydelsen, inte av att äta, inte av att leva utan av att veta varför. Misantropen och maktmänniskan Pierre Arthens, han som inte älskat sina barn och som älskat sin hustru inte som kvinna utan som ett fulländat konstverk, inser i dödsögonblicket att han svikit sig själv. Nu står han inför Vår Herre i en närmast mystisk förening mellan tungan och det halvsmälta sirapsliknande pärlsockret. En grotesk nattvard.
Den i filosofi skolade Muriel Barbery har skrivit en tänkvärd, sensuell och rörande berättelse som Marianne Öjerskog översatt romanen med fingertoppskänsla.