Den generation som brukar etiketteras med årtalet 1968 hade stora planer för att skapa en bättre värld. Trosvissheten var beaktansvärd när det gällde de globala anspråken. Att det blev lite så och så på hemmaplan, för barnen och med de nära relationerna, är under senare tid omvittnat lite här och var. En som använder temat som avstamp är Valle Wigers, som i sin romandebut God natt, oktober från Göteborgshorisont beskriver förloppet.
Wigers har tidigare framträtt som medförfattare i en instruktiv guidebok om Berlin för tjugoplussare. Nu är det skönlitteraturen som gäller i en skildring om en barndom och en uppväxt präglad av föräldragenerationens tillkortakommanden. Och inte bara det. Starka upplevelser är i omlopp, när även döden kastar sin skugga över åtskilligt. Men allra viktigast är de familjehemligheter som bultar i texten, boken igenom. Det är dem som berättaren Adam är på spåren i ett förlopp, som sträcker sig genom flera decennier.
Valle Wigers visar redan i sitt förstlingsverk att han är en diktare med ett säkert och följsamt språk. Det ger honom möjlighet att ledsaga sina gestalter långt in i de skrymslen och vrår, där de verkliga bevekelsegrunderna är belägna. Även som iakttagare av deras yttre åthävor har han en säker blick för belysande detaljer. Förmågan att använda sig av poetiska förtätningar för att framkalla stämningar, och hitta de avgörande replipunkterna när de gäller miljön, är annat som hör till romanens obestridliga tillgångar.
Som barndomsskildring har den här boken en hel del Dagermantycke, när den återger uppväxtvillkor i en allt annat än lätthanterlig värld. Det är mycket som är gåtfullt och svårförklarligt för den unge jagberättaren i moderns återkommande gråtattacker eller faderns tilltagande oåtkomlighet. Varför det är så, klarläggs först så småningom. Den fördröjningsteknik som Wigers använder sig av, gör romanen både gripande och spännande. Samtidigt får läsaren nära inblickar i en ung människas tillvaro, där kraven på ansvar och mognad för att kunna ta hand om sig själv infinner sig på tok för tidigt.
Så småningom vidgas horisonterna, samtidigt som pulsen blir en annan, då ett tonårsliv efter mera normala förhållanden börjar. Här visar författaren även sina utförsgåvor som Göteborgsskildrare men också Stockholm får vara med på ett hörn. Som ett hägrande paradis långt borta. Bilolyckan då båda föräldrarna omkom är ett återkommande inslag vid sidan av umgänget med jämnåriga och släktingar. Där finns en hel del livsglädje och framtidstro men känslorna av sorg, saknad, tomhet och vemod svarar för de viktigaste grundackorden.
Någon gång snubblar sig handlingen framåt, utan att läsaren hunnit bli riktigt förberedd. Men onekligen är det en fängslande roman Valle Wigers skrivit om en ung människas sökande bland spåren i sitt eget och anförvanternas liv för att hitta de avgörande händelserna. Uppgörelsen i slutskedet är av det lågmälda slaget och helt i samklang med den försonande ton som kännetecknar det mesta i den här berättelsen. Därför, men inte bara därför, är den mycket lätt att tycka om.