Tiden har växt ifrån Inger Alfvéns karaktärer, tänker jag när hennes exakta, lite ståtliga prosa får mig att minnas hur det kunde vara att få världen förklarad för mig som liten. Jag tänkte då: men det där är inte min värld! Det där språket berör inte mig. Jag tror att glappet mellan mig och språket i Alfvéns nya roman ”Berör mig inte Berör mig” hör ihop med att Inger Alfvén ibland berättar teatraliskt, ett ungt par bråkar om en abort och replikerna utstrålar pjäs, överspelad uttrycksfullhet, hugget i en när skådespelarna tar i på ett sätt som bara kastar en längre bort från det som sker: ”Jag måste ta bort det.” ”I helvete heller. /…/" "Du gör inte abort. Ungen är min också. Jag tillåter det inte. Över min döda kropp att jag skulle låta dig ta bort honom.” ”Nu måste vi ta oss samman.”
Men så läser jag mer och åh, Inger Alfvén skriver så fasansfullt bra, svårt och vågat, skriver någon alls såhär längre? Med de här utsökta, ovanliga formuleringarna, doppade rakt ner i en människas inre?
”Berör mig inte Berör mig” berättar om den unga skådespelerskan Beatrice Aurores dragningskraft på den äldre mångmiljonären Laurence, om den pensionerade bibliotekarien Gunnels bitterhet och om den flummiga och knarkiga Niklas, som slagit igenom med ett dataspel men nu söker sig själv i yoga och meditation. De är alla vilsna, de är alla stringent berättade, och de vill men kan inte komma nära.
Inger Alfvén, född 1940 och författare till ett tjugotal romaner, skriver sig in under huden på människor, vilka som helst, som tycks satta till världen som av en slump, bara cellklumpar. Och de möts, de får alltid mötas hos Alfvén, de får tänka låga tankar, vara åldrande, rädda, självhatande och lika motsägelsefulla som i hennes nyckelmening: ”Varje människa har en utsida vänd mot världen, medan insidan sluter sig kring en helt annan, inte sällan, motsatt upplevelse.” Alfvéns styrka är att hon tecknar dessa båda sidor av en människa, utsidan skaver alltid mot det som sker inunder: den rike Laurence köper en bukett röda nejlikor till en vän vars dotter, Beatrice, vet att nejlika är den blomma hennes mamma tycker minst om, men hon säger ingenting, och läsaren är belönad med en intrig som ter sig pytteliten men som färgar hela dramats riktning.
Som så ofta hos Alfvén lyder huvudkaraktärerna i ”Berör mig inte Berör mig” under ett patriarkat, en härskande manlighet här i kropp av den självgode änkemannen Laurence, vars kraftfält de svagare kvinnorna dras till och kastas bort ifrån, repulsivt. Men här finns också en underifrån dominerande kvinna, Laurences döda hustru Anna Sofia, som har förmåga att föra de fyra huvudpersonerna samman på stranden i Indien fast hon är död. Eller är det för att hon är död, som hon tillåts ha den makten?
I den här romanen moltiger man; man grimaserar och begråter, och Inger Alfvén skriver med ett slags överklassprosa fram en värld där kvinnorna blir våldtagna och männen våldtar, där mänsklighetens stora drömmar krockar med verklighetens futtighet, och där det vore lika bra att bara gå och dö. Men ”döden” och ”våldtäkten” blir lätt för stora, manierade gester som inte rymmer någon känsla eller kropp, som ett tomt slott, eller en dyrt inhandlad bakelse som ser fin ut men är jätteäcklig, och när man äter känns allting bara sorgligt. Jag ville att det högborgerligas gester skulle förlora, få skavas ner ordentligt mot Gunnels lägre klassbakgrund, men trots den rike Laurences fall känns de så insvepta i tonen, som något auktoritärt som i värsta fall kan stänga sin läsare ute.