I känd formulering sa Susan Sontag, att ”tolkning är intellektets hämnd på konsten”. Och en fråga som väcktes efter debatten om Kulturmannen i april 2015 – den där Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård bråkade – var den om författarens sårbarhet kontra kritikerns säkra tolkningsposition. Två skilda utgångslägen i det kulturella samtalet, och det var lätt att se en bild av Knausgårds vilda urgröpning av sitt inre, som professorn kunde picka på med sin pekpinne utan att själv riskera att bli indragen i djupet.
Men i ikonen Ebba Witt-Brattströms fall blir hon ju det ändå, indragen, trots sin tvärsäkerhet. Och det är för att hon riskerar så pass mycket med sitt kunnande. I ”Kulturmannen och andra texter” visar hon vad som står på spel för en tänkande kvinna i patriarkatet, och hur detta gestaltas i litteraturen. Stina Aronsons 1930-tal var en period med ”mördande konsekvens för skrivande kvinnor”; Doris Lessings ”Den femte sanningen” från 1962 har en analys av en manstyp som är sorgligt gångbar än idag – ”Kulturmannen, som tänder på men samtidigt känner skräck inför en tänkande kvinna”. Svenska Akademien är hos Kerstin Ekman ”navet i en kulturoffentlighet som håller nere kvinnliga begåvningar” (”Grand final i skojarbranschen”). Motgiftet till detta? ”Helbildning”, för alla. I essän om konstnären Siri Derkert slår Witt-Brattström fast att kvinnoförtryckets grundbult är historielöshet, och ”om unga kvinnogenerationer inte känner till tidigare feministiska strategier tvingas de uppfinna hjulet på nytt.”
Hennes bildningsfeministiska insatser på området är omistligt. Uppdraget är att ”vända upp och ner på allt vedertaget tänkande som underordnar kvinnor”, men också att ge oss ögon på hur patriarkatet verkar i kulturen. Essän om Sofi Oksanen står ut som särskilt lysande. Och hos Edith Södergran hittas i ordet ”sällhet” en flickas egen, sensuella suveränitet i kroppen, bortom all sexualisering. När rum som fredar flickans kropp läggs ner i vårt samhälle, är Ebba Witt-Brattström en av de få som vägrar sluta värna om flickan.
Så varför Kulturmannen? Det är lätt att se varför begreppet passar. Ett av Witt-Brattströms projekt är att, likt Selma Lagerlöf ”och alla stora kvinnliga författare”, återge mannen i 1 x naturlig storlek. Virginia Woolf visade i essän ”Ett eget rum” (1929) att kvinnans funktion varit som spegel åt mannen, vilket fått honom att tro att han är större än han är. Hos Witt-Brattström blir motstrategin att köna den manlige författaren, och jag tänker på raden ur Heliga Birgittas uppenbarelser som givit en av Witt-Brattströms böcker dess namn: ”I dig blev den store Guden en liten pilt.” Eller som hos Verdi, på operan, som hon menar intimiserar mansrollen, låter honom bekönas – i mötet med sopranens ”urkraft”.
Varför måste han tas ner från sin piedestal? Därför att Kulturmannens självförgudning är farlig, på riktigt. Och här lyser en av bokens starkaste frågor upp: den om kärlek. En vattentät människa, en Kulturman utan sprickor, kan inte älska den ”Andre” som kvinna, så han har gjort den Andre till sig själv. Här är det hjärtskärande att få syn på citatet ur Knausgårds ”Min kamp 2” där Karl Ove osäkrar sig själv genom att tvätta, laga mat, tjäna pengar, vara aktiv förälder – men det enda Linda längtar efter, kärlek, det vägrar han att ge henne. Så hon blir hysterisk – och det är hans hämnd. Ibland gör sig Witt-Brattströms egen biografi påmind: ”En hjälte kan jag inte älska. Din förvandling till bildstod vill jag inte se. Älskade”, som Christa Wolfs Kassandra säger till sin Aeneas. En verklig sorg dunkar här, över den hopplöst oemanciperade mannen, inlåst i sig själv, erotiskt obegåvad – en tom hjälte. Witt-Brattströms uppriktiga strävan är att få könen att mötas, att ”stå i bredd”, som Märta Tikkanen skrev för snart 40 år sen i ”Århundradets kärlekssaga”.
En bok som Ebba Witt-Brattström nu själv går i dialog med i sin kommande romandebut ”Århundradets kärlekskrig”, även den om en destruktiv parrelation. Märta Tikkanen var medberoende till en alkoholist och ställde naket fram sin urstyrka, och sin svaghet, över sidorna. Den medberoende vet sin roll i djävulsdansen, vet att alkoholistpartnern är ett kontrollfreak som tror hen vet så jävla bäst: ”så är hon en självgod fan / som är så jävla perfekt / och fullkomlig / en allsmäktig en / som tror hon kan förflytta berg”, som Tikkanen skriver. Tänk om den medberoende inte heller kan älska? Hindrar det en inte också från att upptäcka varandra, om man tror sig veta exakt vem den Andre är?
Det är bara att längta efter att även Ebba Witt-Brattström, i ”Århundradets kärlekskrig”, kommer att göra sig sårbar, släppa taget om det hon vet så bra – och någon gång gråta, istället för att forska.