McEwan och det ödesdigra ögonblicket

Det är tidigt sextiotal, och Edward och Florence är nygifta. De sitter i en svit med utsikt över Engelska kanalen i ett värdshus på Chesil Beach i sydvästra England och äter sin bröllopsmiddag.
De har all anledning att känna sig nöjda. Vigselakten var värdig, brudgummens föräldrar skämde inte ut sig, vännerna gav dem ett lagom skränigt farväl när de körde iväg, och vädret var om inte perfekt så åtminstone fullt acceptabelt för en engelsk juli. De är unga och förälskade, och de tvivlar inte på att de vill tillbringa resten av livet tillsammans.
Ändå har de svårt att slappna av. Genom den öppna dörren i det intilliggande rummet kan de se den orörda himmelssängen med de släta vita lakanen. För Edward är bröllopsnatten något han länge sett fram emot, med en allt febrigare intensitet. Florence däremot känner bara fasa och äckel inför den stundande akten. De är båda oskulder.

Spänningen tilltar alltmer, och till slut kapitulerar Florence inför sin äktenskapliga plikt. Har hon inte nyss stått inför prästen och lovat att vörda sin make med sin kropp? Hon fattar Edwards hand och leder honom till sängen.
Ian McEwans nya roman, På Chesil Beach, som i dag kommer ut i svensk översättning, är en på ytan ironisk och nästan lättsam roman. Stundtals rentav romantisk. Inlevelsefullt beskriver han ungdomarnas första möte, den inledande kärleksyran och de sköra drömmarna om det gemensamma livet. I alla McEwans böcker finns dock en mörk underton, så också i den nya romanen. Skildringen av deras oskuld och lycka är bara ett preludium till den oundvikliga katastrofen på Chesil Beach, dit McEwan driver dem - och läsaren - med en nästan sadistisk beräkning.
Det ödesdigra ögonblicket är ett ofta återkommande motiv i Ian McEwans böcker, den avgörande, oåterkalleliga händelsen som får hela livet att byta riktning. Det kan vara en varmluftsballong som kommer tumlande över kullarna och avbryter en picknick, som i Kärlekens raseri, en vas som krossas, som i Försoning, eller en bilolycka, som i Lördag. Eller en för tidig utlösning på bröllopsnatten, som i den nya boken. Till skillnad från till exempel Joe i Kärlekens raseri eller Perowne i Lördag är Edward och Florence dock inte offer för slumpens eller ödets nycker, utan för århundraden av sociala och kulturella konventioner. Sin egen engelskhet, om man så vill.

En invändning som riktats mot På Chesil Beach i samband med att den nominerades till Man Bookerpriset 2007 är att den snarare är en långnovell än en "riktig" roman. Den är visserligen inte ens två hundra sidor lång, och i jämförelse med till exempel Försoning, som var en brett upplagd historia som spände över flera årtionden, eller Lördag, som behandlade tillståndet i världen efter elfte september, kan den nya boken te sig ja, lite liten, inte minst tematiskt.
På Chesil Beach är dock inte bara en berättelse om ett ungt par, utan också om hela den tid de lever i, och den kultur som format dem. Det tidiga sextiotalet är en brytningspunkt, en tid som befinner sig på tröskeln till en annan. I Storbritannien har man tvingats acceptera att imperiet faller sönder och världen nu tillhör amerikanerna och ryssarna, man har börjat diskutera kapprustningen och äta oliver och hela måltider utan potatis, men kondomen är ännu bara ett rykte, och ett samtal om sexuella problem är fortfarande en omöjlighet, också mellan makar.
Edward och Florence är moderna unga människor; de är båda aktiva kärnvapenmotståndare, Edward gillar Chuck Berry och Florence provocerar sin mor med att tycka att Sovjetunionen är en nyttig kraft i världen. De kommer att vara de första att ta steget in i den nya tiden, men de har uppfostrats i den gamla, och när de fumligt stiger ned i den äktenskapliga sängen är det dess värderingar och hämningar de tar med sig. Trots att McEwan kryper ned mellan de rena, vita lakanen tillsammans med Edward och Florence, iakttar den intima aktens klaustrofobi och absurditet, och följer sina protagonisters medvetandeströmmar med en nästan James Joycesk närhet, vidgas perspektivet nästan omärkligt, bortom den äktenskapliga paulunen och det enskilda ödet.

På Chesil Beach är inte bara en gripande berättelse om två förälskade ungdomar vars liv byter riktning på en klapperstensstrand i Dorset, det är också en tänkvärd skildring av förhållandet mellan individen, kulturen och historien, och en övertygande beskrivning av de förödande konsekvenser som okunnighet, ofrihet, sociala tabun och religiösa dogmer kan få för den enskildes möjligheter till lycka. På så sätt är På Chesil Beach trots allt en stor berättelse, och en väl så angelägen samtidskommentar som till exempel Lördag. Det är därtill en alldeles lysande roman, skriven av en författare som står på höjden av sin förmåga. Det är inte På Chesil Beach som är för liten för Bookerpriset, det är det som är för litet för McEwan. Det pris han förtjänar delas inte ut i Guildhall i London, utan i Blå hallen i Stockholm.

McEwan och det ödesdigra ögonblicket

Ian Mc Ewans i dag på svenska utgivna roman På Chesil Beach är en tänkvärd skildring av förhållandet mellan individen, kulturen och historien, skriver Catrin Ormestad.