Mästerligt om svensk teaters rötter

Visst är det ett stycke teaterhistoria Agneta Pleijel åstadkommit med sin i dag utgivna, nya roman Kungens komediant. Den handlar om skådespelaren Lars Hjortsberg, född samma år 1772 som Gustav III gjorde sin statskupp och införde enväldet i Sverige. Boken berättar om den på sin tid mest uppburne komedianten av alla och dennes väg till scenen och de stora rollerna. Men det har också blivit en roman som blickar tillbaka på ett fattigt land i social misär, till vilket dagens människor har en direktförbindelse i Carl Michael Bellmans bevarade sångskatt.

Vid den här tiden föds den inhemska, svenska teaterkonsten. Operan invigs och Lars Hjortsberg är med. Fastän han bara är tio år, blir han med en gång allas favorit. Därmed är även hans tid slut som lärpojke hos arkiatern Herman Schützer, som velat lämna vidare sina kunskaper inom läkekonsten. Agneta Pleijel gav i fjol ut romanen Drottningens chirurg med just Schützer som huvudperson med vilken hon inledde den pågående sviten om sina egna släktrötter. Det var när hon hittat fram till Lars Hjortsberg som hon upptäckte att spåren ledde ännu längre tillbaka i tiden. Den nya boken kommer att åtföljas av ännu en del, som följer linjerna åt andra hållet.
Det är inte svårt att tänka sig att en diktare av Agneta Pleijels kaliber har upptäckt och känt igen åtskilligt som också gäller hennes eget författarskap när hon närmat sig Lars Hjortsbergs konstnärsöde. Och då inte bara sådant som förenar alla sinnen som ägnar sina liv åt skapande verksamhet. Där har av allt att döma även uppstått en affinitet som går på djupet och som omfattar det mesta från rent tekniska förhållningssätt till en upplevelse av tillvaron där de allra svåraste existentiella frågorna ställs på sin spets. Det finns mycket i den nya romanen som uppehåller sig vid konstnärskapets grundvalar och de villkor som gäller för en skapande människa i hennes yrkesutövning. Man brukar tala om skådespeleriet som en reproducerande gärning. Sådana skillnader i den kreativa processen är upphävda i den här boken. Det är svårt att tänka sig att någon kan nå längre som vill komma människans ingivelseförmåga på spåren.

Ändå är det mycket i romanen som tar stöd i en vardag med ett tämligen alldagligt innehåll. Det gäller inte minst skildringen av det dåtida livet i det borgerliga Stockholm och vid kungens hov. Eller Lars Hjortsbergs i familjens hägn mycket tidigt väckta håg för teaterkonsten. Agneta Pleijel är en av svensk litteraturs allra styvaste berättare och hennes förmåga att som prosakonstnär få en hel epok att träda fram med ljud, ljus, röster, rörelser och stämningar och omsluta läsaren är ingenting annat än mästerlig. Likaså besitter hon ett handlag av den svåröverträffade sorten att skapa närhet till människorna och deras umbäranden och tillkortakommanden. Det gäller i hög grad Lars Hjortsberg, dennes medaktörer i det stockholmska teaterlivet och övriga gestalter i huvudpersonens närhet, av vilka några förekommer redan i trilogins första del. Den viktigaste av de senare heter Lovisa men går under namnet Liten. Det är för henne Lars Hjortsberg berättar sitt liv, något som blivit den yttre form i vilken Agneta Pleijel förmedlar bokens innehåll till läsaren.
Men minst lika stort utrymme får givetvis även livet vid Gustav III:s hov, där tyngdpunkten ligger för skeendet. Och porträttet av Teaterkungen själv är alltigenom suveränt med all dess utstrålning och i all dess gåtfullhet och mångtydighet. Agneta Pleijel är en människokännare av Guds nåde. Hennes blick för livet i dess ovedersägliga storhet motsvaras av en fingertoppskänsla driven så långt det går för allt i tillvaron som är tyngd, intighet och plåga. Och hon vet att alla aspekter ingår för den som vill göra anspråk på att förmedla något väsentligt om den mänskliga existens vi alla delar. I romanen framställs skådespeleriet som en kärleksakt. Det är inte långsökt att betrakta författarskapet på samma sätt. Man tänker gärna på en annan stor författare som också hon visste vad ett människoliv innebär, Cora Sandel. Med henne delar Agneta Pleijel sin till det yttre aningen blygsamma men för litteraturens vidkommande allt övergripande och allra viktigaste, meningsbärande strävan "att få sagt lite sanning". Ett motsvarande resonemang handlar om skådespelarkonsten, arbetet med en roll och inlevelsens plats i gestaltningen. Det sträcker sig över hela det vida fältet från Diderot till Stanislavskij.

Under skeendets gång stannar Agneta Pleijel till vid det sena 1700-talets teaterliv i Stockholm, dess scener, trupper och skådespelare, den utbildning som fanns att få, vid alla intriger som kännetecknade aktörernas vardag sins emellan lika mycket som bakdanteriet och ränksmidandet vid hovet. Huvudrollen i denna senare bemärkelse har som man kan vänta kungen själv. Efter kriget mot Ryssland och slaget vid Svensksund 1790 blir Lars Hjortsberg dennes särskilde förtrogne. Och mellan de bägge uppstår ett beroende, som inte saknar erotiska underströmmar. Det är först efter operamaskeraden och Gustav III:s död som Hjortsberg hittar fram till sin egenart som skådespelare. Samtidigt bär han på en livsbesvikelse som hör samman med hans egen oförmåga att nå ända fram. Det var tragediaktör han velat bli. Som komediant vinner han i stället publikens odelade hjärta.
Ett ytterligare tema boken igenom har att göra med de samtida händelserna i Paris, de som ledde fram till franska revolutionen och skapade rädsla för den franska smittan lite varstans. Men en hel del handlar också om maktens narrspel och irrgångar, något som bereds stort utrymme när kungen ligger för döden och Hjortsberg på nära håll blir varse all förljugenhet och allt hyckleri i det spektakel som växer fram. Makten som ett bländverk men ändå en nödvändig ordning för att förhindra ett totalt kaos från att bryta ut, är en tanke författaren formulerar i sammanhanget. En annan iakttagelse handlar om hur det språk som Gustav III värnat om devalveras efter dennes död. I stället fylls umgänget i maktens boningar av yta, förkonstling och lögner. Något som också påverkar teaterkonsten, som efter sin gynnares bortgång förlorar en del av sin livsnödvändiga gnista.

Det i romanen som visar vilken stor författare Agneta Pleijel är, har dock varken med kungen eller med skådespeleriet att göra. Om gud inte finns, vem skall då förlåta oss, är den här bokens mest smärtsamma fråga. Och den har mer än allt annat med människans sista rest av tillit och tillförsikt att göra, eller troskyldighet om man så vill. Det är Liten i berättelsen, som utsätts för den starkast drabbande ondskan och det djupaste sveket, den Lovisa för vilken Lars Hjortsberg berättar om sitt liv. Här träffar Agneta Pleijel rakt in i läsarens hjärta, i de skikt där denne är som mest ömtålig och sårbar. Då räcker inte ens talet om förlåtelse längre. Där handlar det om villkoren för ren överlevnad. Jag har svårt att tänka mig att någon kan skapa ett mera fullödigt och gripande konstverk utifrån en sådan grundupplevelse än vad Agneta Pleijel gjort den här gången.

Mästerligt om svensk teaters rötter

Agneta Pleijel har med den nyligen utgivna romanen Kungens komediant skrivit en mästerlig skildring av svensk teaters första år, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.