Mästerligt om överlevnadskonst
I den nu i svensk översättning utgivna romanen Simmaren visar den tyska författaren Zsuzsa Bánk vilken mästerlig skildrare av människolivets skörhet och bräcklighet hon är. Hennes bok har blivit en gripande och till den milda grad läsvärd barndomsskildring, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Zsuzsa Bánks roman står prosadikten nära.
Foto: Jerry Bauer
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Produktionsfakta:Zsuzsa Bánk: Simmaren (Albert Bonniers Förlag, sv övers Ulrika Wallenström, cirkapris inb 233 kr)
En författare som väljer väntan som motiv för en roman kan knappast sägas göra det särskilt lätt för sig. Ändå är det just ett tillstånd av stillastående där själva tidsbegreppet delvis är satt ur spel, som utgör utgångspunkten för den tyska författaren Zsuzsa Bánk i hennes 2002 på originalspråket utgivna och nu i svensk översättning publicerade debutbok Simmaren.
Medan andra författare gärna bygger upp sina böcker kring en rafflande handling där händelserna avlöser varandra, går Bánk den motsatta vägen här hon i första hand fokuserar sin berättelse kring olika stämningar och känslotillstånd. Resultatet har blivit en skildring som står prosalyriken nära. Och en roman som blivit en tät och laddad barndomsskildring.
Överskuggande avhopp
Den i Frankfurt am Main bosatta författaren med östeuropeisk bakgrund och med familjeerfarenheter av en den tid då Ungern tillhörde den sovjetiska intressesfären låter sin bok utspelas mellan 1956, året för revolten mot ockupationsmakten, och Pragvåren 1968. Den allt överskuggande händelsen är moderns flykt till Västtyskland med familjen kvar bakom dåvarande järnridån.
Boken ger besked om de viktigaste milstolparna i moderns livsöde i samband med flykten och åren efteråt. Så särskilt annorlunda blev hennes liv inte i det nya landet där diskjobb och fabriksarbete var det som erbjöds. Skälet till avhoppet västerut blir inte heller klargjort.
Sorgearbete och överlevnad
Desto större uppmärksamhet ägnas livsvillkoren för de kvarlämnade barnen Kata och Isti och deras far Kalmán. Åtskilligt handlar om sorgearbete och om bearbetning av förlusten. Någon ordnad tillvaro är det inte frågan om. Pappan och barnen flyttar från den ena platsen till den andra, bor tillfälligt hos vänner och släktingar och det mesta går ut på att hitta en strategi för överlevnad. Flickan Kata är berättaren i den här boken och det är hennes iakttagelser som förmedlas till läsaren. Den som har svårast att finna sig i de nya villkoren är lillebror Isti och när hans jagförsvar inte räcker till för att bemästra moderns svek tar sig hans vilsenhet olika fysiska uttryck.
Att lära sig trampa vatten
Det viktigaste av dem är en dvala och en apati som gör honom otillgänglig för omgivningen. Men samtidigt lär han sig också simma och just simkonsten utvecklas till en metafor för överlevnad över huvud taget. Även om det på ett bildligt plan i denna metafors förlängning kanske mest handlar om att lära sig trampa vatten.
Också fadern Kalmán använder sin simkunnighet för att utveckla det slags överlevnadskonst som utgör den här bokens allra mest centrala tema. Men han har därutöver skaffat sig en teknik att dyka ner i och bort från sitt liv som får både psykologiska och existentiella övertoner. Zsuzsa Bánk är en författare som hellre antyder än förklarar fullt ut. Hennes förmåga att mana fram stämningar som skildrar skörheten i människolivet, dess utsatthet, tyngd och plåga är av det mästerliga slaget.
Här finns det givetvis anledning att lyfta fram översättarens roll för det starka helhetsintrycket av romanen. Ulrika Wallenström visar ännu en gång prov på sin eminenta förmåga att hitta nyansrika motsvarigheter till de känsloladdade sammanhangen när hon överfört texten från originalspråket.
Paradoxal hoppfullhet
Det är saknaden, tomheten och sorgen efter den förlupna modern som driver skeendet framåt. Och om också uppgivenheten och apatin fått en framträdande plats i handlingen och tidsförloppet många gånger tycks ha stannat, finns där också en sorts paradoxal hoppfullhet trots allt som har med själva berättandet att göra. Den är knuten till författarrösten och hör samman med upptäckten av ett slags försonande roll hos språket och dess inneboende kraft att synliggöra även sådant som i förstone kan tyckas outhärdligt.
Svårmodets livspuls
Zsuzsa Bánk visar sig utöver detta vara en överdängare på att återge naturens skiftningar, årstidernas gång, sommarens ljus och ljud och inte minst vattnets rörelser som en del av livet självt. Den enda trygghet boken förmedlar står att finna i vissheten om trygghetens obeständighet. Det är knappast någon särskilt stabil grund för ett liv, men Zsuzsa Bánk lyckas också göra denna grundupplevelse kommunicerbar i sitt gripande prosabygge.
Simmaren är därmed en roman som befinner sig så nära svårmodets livspuls det går att komma. Men den rymmer också flera andra dimensioner och till de viktigaste hör inte minst den samhörighet och tillhörighet som intar en framskjuten plats mellan pappan och dennes barn. Det är visserligen varken särskilt skonsamt eller tillrättalagt skildrat men är ändå fullt skönjbart som ett av de livsvärden som åtminstone har en stunds varaktighet i en tillvaro som i många avseenden kan tyckas alltigenom utsiktslös.
Djupt förankrade kunskaper
Och kanske är det för att boken i sin grundhållning annars saknar det mesta av vad som skulle kunna kallas stötdämpande illusioner inför en alltför svårbemästrad verklighet som Zsuzsa Bánk framstår som en sådan ärlig författare med djupt förank-rade kunskaper om människolivets bräcklighet. I likhet med ett flertal andra unga tyska diktare just nu berättar Bánk om erfarenheter på ljusårs avstånd från de blaserade ironiska förhållningssätt till allvaret i livet som annars den penningstinna nöjesindustrin omhuldar och förordar.
I en tid där den seriösa kulturen både ifrågasätts och bekämpas är det en lisa att det finns så till den milda grad läsvärda författare som Zsuzsa Bánk. Hon vänder modigt konsumtionssamhället ryggen och underordnar sig i stället helt konstens villkor. Det är vad som sker i romanen Simmaren.