Mästerligt om gudsdåren

Den ryske "gudsdåren" Grigorij Jefimovitj Rasputin är förmodligen en av de gåtfullaste och mest fascinerande gestalterna i 1900-talets historiska persongalleri. Hur kunde en obildad småbonde från en oansenlig by i det fjärran Sibirien ta sig in i den extremt exklusiva Petersburgssociteten och förföra — gifta och ogifta — furstinnor och grevinnor på löpande band?Det envisa ryktet att Rasputin, tillsammans med den förslagna hovdamen Anna Vyrubova, styrde Ryssland från kejsarinnan Alexandra Fjodorovnas sängkammare, var en ofantlig skandal som utan tvekan bidrog till att rasera tsarregimens legitimitet från 1908 till 1916. "Utan Rasputin hade det inte blivit någon Lenin!" skrev den landsflyktige premiärministern Aleksandr Kerenskij efter bolsjevikernas statskupp i november 1917.Omfattande källmaterialOm Rasputin och hans tid har den uppmärksammade ryske historikern Edvard Radzinskij skrivit en rafflande bok som nyligen kommit ut i svensk översättning. Med hjälp av ett omfattande källmaterial som släppts efter Sovjetunionens sammanbrott kan författaren bland annat kartlägga händelseförloppet den ödesdigra natten till den 17 december 1916 när Rasputin mördades och det vanställda liket dumpades i floden Malaja Nevka. Sedan en 500-sidig rapport med mängder av förhörsprotokoll, som sammanställdes av den Provisoriska regeringens Extraordinära kommission 1917, plötsligt dykt upp på auktionsfirman Sotheby's i London för någ­ra år sedan kan mystiken kring gudsdåren äntligen skingras.I dag hyllas Radzinskij som den mest framgångsrike av Rysslands moderna författare. Hans biografi över den siste tsaren Nikolaj II, som publicerades på svenska 1993, blev för övrigt en internationell bestseller.Vem var Rasputin?Gudsmännen — de heliga dårarna — var välkända fenomen i det förrevolutionära Ryssland, skriver Radzinskij. "Med långt hår, ibland fullkomligt nakna och smutsiga, sov de där det föll sig, som herrelösa hundar ? ofta på kyrkogårdar och soptippar." Citatet är hämtat från den engelske diplomaten Giles Fletcher som under åren 1588—89 ledde en hemlig beskickning till Moskva.Bröt med konventionernaDårarna bröt medvetet mot de sociala konventionerna och all anständighet för att dra på sig allmänhetens förakt och vrede. De kunde antasta kvinnor eller fullborda samlag direkt på gatan. Syftet var, skriver författaren, att fortlöpande träna sig i ödmjukhet och på det sättet närma sig Kristi lidande. Trots den skandalösa livsföringen betraktades dårarna som helbrägdagörare och vishetslärare, heliga män som kunde föra syndiga människors talan inför Gud. I deras extatiska svammel kunde man urskilja Guds röst.En bisarr sekt bland gudsdårarna var snöparna. För att rena sig från all synd lät snöparna kastrera sig med glödande järn eller yxor. Den högsta graden av manlig fullkomning var att kapa bort allt vid roten. Kvinnorna skar bort bröstvårtorna, eller hela brösten och det mesta av könsorganen. På detta makabra sätt närmade sig snöparna Gud och kunde till slut bli som Kristus.Hörde till piskarnaEn annan sekt, som Rasputin bevisligen tillhörde, var de så kallade piskarna (chlysty). För piskarna gick vägen till Gud genom gränslösa utsvävningar. Ett "glädjemöte" började med allmän piskning tills den helige Ande tog sin boning i deltagarna. Då vidtog en vild dans som så småningom övergick i en gruppsexorgie.Rimligtvis var det dessa orgiastiska seanser som kan förklara Rasputins enorma popularitet bland furstinnorna och de sysslolösa överklassfruarna i det förrevolutionära S:t Petersburg. Genom att oupphörligen locka fram orgasmer — och själv ta på sig synden — kunde gudsmannen befria sina kvinnliga anhängare ur djävulens grepp.Tsarparet var mystikerTsarparet Nikolaj och Alix (Alexandra Fjodorovna) var mystiker, konstaterar Radzinskij. Tsaritsans närmaste väninna, den montenegrinska prinsessan Militsa, hade till och med studerat farsi för att läsa antika persiska mystikers skrifter på originalspråket. Ett av hennes uppdrag, under åren kring sekelskiftet 1900, var att finna de heliga män som kunde hjälpa Alix att föda en son. Från och med 1904, sedan det visat sig att den nyfödde tsarevitj Alexej led av obotlig blödar­sjuka, gällde det att hitta en gudabenådad helbrägda­görare.@3a Text:Den förste gudsdåren vid hovet var Dmitrij Oznobisjin från Kozelsk, en vanvårdad trashank som gick barfota hela året. Under hans inflytande blev den neurotiska tsaritsan skengravid 1902.Den andre dåren, Philippe från Paris, var en fransk ockultist som ansågs ha gåvan att tala med de döda och som hävdade att han levde i gränslandet mellan olika metafysiska världar. Den tredje var Rasputin. När han blev tsarparets ofelbara orakel trängdesMilitsa undan till förmån för hovdamen Anna Vyrubova. Med till visshet gränsande sannolikhet var hon Alix älskarinna.Rekonstruktion av mordetDen konservative politikern Vladimir Purisjkevitj och Feliks Jusupov, Rysslands rikaste man, har ofta pekats ut som Rasputins mördare.Enligt Radzinskijs omsorgsfulla rekonstruktion av brottet, som i huvudsak baseras på nyupptäckt källmaterial, var det den unge storfursten ­Dmitrij Pavlovitj som avlossade det dödande skottet. Attentatet kan beskrivas som den ryska samhällselitens sista desperata försök att avvärja en hotande samhällskatastrof. Att det inkompetenta och korrumperade tsarparet styrde Ryssland mot avgrunden var en uppfattning som tycks ha delats av de flesta det ödesdigra året 1916.Rasputin — Rysslands svarte eminens är ett mästerverk. Utan jämförelse den bästa bok som skrivits om gudsdåren som bidrog till att utlösa den ryska revolutionen. Och en rafflande psykologisk thriller.