Mästerligt ironiskt om författarskapet

I de israeliska tidningarna finns just nu helsidesannonser för Amos Oz nya bok, en novellsamling som på hebreiska bär titeln Bilder av byliv. I väntan på att den skall översättas kan vi emellertid glädjas åt hans förra roman, Rim på liv och död, som under vintern kommit ut på svenska.
Sedan Oz mäktiga och enstämmigt hyllade självbiografiska verk, En berättelse om kärlek och mörker, kom ut på hebreiska 2002 har han bara skrivit en ungdomsbok, samt gett ut essäsamlingen Hur man botar en fanatiker. Detta är den första romanen han skriver efter sitt magnum opus. Men även här verkar det finnas vissa beröringspunkter med Oz eget liv.

Boken utspelar sig vid en tid då han själv skulle ha varit i medelåldern, och handlar om en författare som skall delta i en litterär afton för hans nya bok i Tel Aviv. På väg till kulturcentret stannar han till på ett café för att förbereda sig, men försjunker i stället i erotiskt färgade fantasier om servitrisen och kommer därför för sent till föreläsningen. Medan han sitter på scenen och lyssnar till en litteraturkritikers föredrag fortsätter han att fantisera om människorna i publiken, förser dem med namn och historier. Efter föreläsningen tar han en promenad med kvinnan som läste högt ur hans bok. Han försöker förföra henne, men hon avvisar honom, och han vandrar ensam genom stadens gator.

Precis som titeln antyder är detta en bok om livet och döden, men också om män och kvinnor, sex, kärlek och ensamhet. Men mer än något annat handlar det om skapandet i allmänhet och romanskrivandet i synnerhet. Oz alter ego, författaren, tyngs av skuldkänslor eftersom han utnyttjar människors livsöden som stoff i sina romaner, och eftersom han observerar dem han möter på avstånd, "som om de existerar bara för att han ska kunna använda sig av dem i sina böcker. Och skamkänslorna åtföljs av en djup sorg över att han alltid står utanför, att han aldrig kan komma någon inpå livet eller låta sig komma inpå livet, att han ständigt har huvudet begravt under fotografens gamla svarta duk."

Den ironiska, nästan lättsamma tonen och det anspråkslösa formatet till trots är Rim på liv och död en svidande vidräkning med författandets predikament, som handlar om att betrakta och beskriva snarare än att delta, till och med när det gäller relationen till andra människor. Författaren drar en parallell till den bibliska berättelsen om Lots hustru. "Man kan inte skriva utan att se sig om", konstaterar han. "Och genom att göra det förvandlar man sig själv och de andra till saltstoder."

Oz mejslar träffsäkert och med slagfärdig ironi ut porträtten i det galleri av statister som förmodligen defilerar genom varje känd författares liv: de ensamma, kulturintresserade kvinnorna som fyller bänkraderna i varje kulturhus, de blyga beundrarinnorna, de idealistiska kulturarbetarna, och de unga, överspända poeterna in spe, som skickar författaren sina alster och fantiserar om en själarnas gemenskap. (Men vi får kanske hoppas att mödrarna som upptäckt det litterära geniets gnista i sina barns skoluppsatser och ber den kände författaren skriva ett rekommendationsbrev är vanligare i Israel än i Sverige.)

Tonen i boken är genomgående kall och nedlåtande, och karaktärerna stöpta i cynism och överlägsenhet. Men författaren är ännu mer osympatisk än dem fantiserar om. De människor som kommer i hans väg är måhända desperata och patetiska, men de är åtminstone färgrika, excentriska och själfulla, medan författaren inte är mer än en pappersfigur, fullständigt transparent och karaktärslös. Som för att understryka det färglösa och konformistiska i hans personlighet har Oz givit honom brödjobbet revisor.
Det ömkansvärda i författarens karaktär betonas ytterligare genom de många referenserna till Tsefania Bet-Halachmi, en (av Oz påhittad) israelisk författare som hade sin storhetstid på femtiotalet men som nu är praktiskt taget bortglömd. Det enda som återstår av hans liv och verk är några mindre smickrande anekdoter och ett par rimmade verser. Att detta kommer att bli även författarens öde är romanens bittra undertext.

Jämfört med Oz självbiografiska mastodontverk är Rim på liv och död en nästan demonstrativt tunn bok; i svensk översättning är den knappt 120 sidor. Detta är inte en i något avseende stor bok, men kanske är det just det som gör den så imponerande. Det krävs en mästare, en författare av Oz magnitud, för att med sådan nonchalans och i en sådan anspråkslös form behandla så komplicerade frågor.

Mästerligt ironiskt om författarskapet

Mer än något annat handlar Amos Oz roman Rim på liv och död om skapandet i allmänhet och romanskrivandet i synnerhet, skriver Catrin Ormestad.