Mästerlig spänning om aidskatastrofen

Vreden över aidsepidemin drev Henning Mankell att skriva sin senaste spänningsroman, Kennedys hjärna. Det är en bok som hör hemma i en thrillergenre som ger läsaren något att grubbla över, skriver Gunnar Olsson.Sommartid är thrillertid. Då köper vi spänningsböcker för mångmiljonbelopp, och somt är värt pengarna, annat inte. I denna bokflod hittar vi i sommar intressanta debutanter, torftiga wannabes och efterlängtade återutgivningar. Och så en och annan läsupplevelselse där man säger sig: Här skriver Mästaren! En sådan bok är Henning Mankells senaste, Kennedys hjärna.En liten brasklapp: Det här är inte någon Wallanderbok! Det är heller inte något man lägger ifrån sig med lättat hjärta efter att storögt ha snabbläst de sista tio sidorna med Upplösningen, presenterad i ett rökigt bibliotek med alla misstänkta församlade — eller genom polisspanarnas slutsatser.Här är det många vindlingar, och utan att avslöja för mycket kan man säga att Kennedys hjärna kan sorteras in i en thrillergenre där man mer får något att grunna på än att känna lättnad över. Leif G W Persson har skrivit flera sådana böcker, Uppsalabon Kjell Eriksson likaså, och denna genre blir allt vanligare.Inte ens triviala händelser slarvas igenom i Kennedys hjärna, utan får språklig tydlighet, relief. Man inser att det är en fullmogen Mankell som skriver. I Kennedys hjärna drabbas huvudpersonen Louise Cantor av en tung förlust: hon finner sin ende son död, startar en spaningsodyssé för att reda ut hans död, hamnar på sin färd till sin far på ett tradarfik i Orsa och brister i gråt:En lastbilschaufför med svällande mage betraktade henne. Hon skakade på huvudet, och han slog ner blicken. Hon såg att han eftertänksamt fyllde i någon sorts spel­kupong, och hon hoppadesatt han skulle vinna.Så väl skildrar få i dag — på några rader — en vardaglig händelse som absolut behövs i bokens flöde av exotiska miljöer och underliga och skrämmande händelser.I ett efterord skriver Mankell om "den vrede som drev mig", dvs drev honom att skriva boken. Att det är vreden över "aidsepidemins epok" anger förlaget i klartext, och det är inte fel att här säga det rent ut! Det förtar inte ett uns av vare sigspänning eller läsglädje.Louise Cantor är arkeolog, stationerad i Grekland. Hon ska hem till Stockholm och en konferens om grekisk arkeologi och ringer upprepade gånger till sonen Henrik. Inga svar. När hon sen kommer in i hans lägenhet finner hon Henrik död. Självmord, hävdar polisen, men Louise vägrar att tro det. Henrik sov aldrig i pyjamas, och här ligger han nu, till synes fridfullt slumrande, i en välstruken pyjamas.Louise lyckas med stor möda spåra sin f d make Aron Castor till bushen i Australien. Hon får hjälp av en vänlig svensk och konstaterar att infallet att söka finna Aron var helt rätt:Hon hade inte gjort fel som avbrutit resan till Grekland. Av en tillfällighet hade hon hamnat bredvid en vänlig fe med sommarhatt vid ett restaurangbord.Tillsammans söker hon och Aron sedan spåren efter Henriks sista tid i livet. Mycket förvånar. Kände jag verkligen min son, undrar Louise, och Aron har liknande tankar — fast om andra ting än Louises.De hamnar i ett slags skuggvärld, där människor skor sig på aidskatastrofens offer och inte drar sig för något, inte ens upprepade mord. Louise och Aron riskerar sina liv när de utmanar dessa maffialiknande grupper, och inget är vad det först synes vara. Inte människorna heller... Henrik har gått före dem — och han dog på kuppen!Hela detta flöde har stor episk bredd. Möjligen skildras Louises sorg alltför likartat när den upprepade gånger drabbar henne genom händelsernas gång — men det är en randanmärkning.I efterordet finner Henning Mankell apropå¨ romanen som fiktion, att gränsen mellan vad som verkligen hänt och det som skulle kunna ha hänt är "nästan obefintlig". "Jag gräver naturligtvis på ett annat sätt än en journalist, men båda lyser vi in i de mörkaste hörnen i människor, samhälle och omvärld. resultaten blir inte sällan identiska", konstaterar han.Mankell har uppenbarligen kunskaper om sitt ämne i Kennedys hjärna som är långt utöver det vanliga. Det vore ytterst intressant att läsa något som journalisten Mankell skriver om detta i framtiden!