På flera sätt är Per Olov Enquist och August Strindberg varandras motsatser som författare. Enquist är sparsmakad och noggrann, Strindberg var yvig och slarvig. Enquist är sval, Strindberg hade ett av litteraturhistoriens hetaste temperament. Och medans Strindberg var väldigt ojämn och varvade mästerverk med rena dyngan har Enquist mig veterligen aldrig lämnat ifrån sig något riktigt dåligt. En sak har de dock gemensamt. Den enorma språkkänslan som gör att orden då och då kommer exakt rätt för önskad effekt.
Många biografer har försökt fånga Strindberg som person. Ett par har lyckats ganska bra, men de flesta har landat i torra analyser, rena biografiska fakta och vilda spekulationer. Genom att inte försöka ge någon sammanhållen helhetsbild lyckas Enquist fånga många episoder i Strindbergs liv bättre än någon biografiskrivare gjort, åtminstone känns det så, och om det är något som är viktigt när man ska fånga vår största författare så är det känslan.
När Strindberg skrev sina ”biografiska” verk så brydde han sig inte så mycket om exakta datum, exakt kronologi eller ens exakta platser. Även om han ständigt strävade efter sanningen så hade han inga problem med att smälta samman två personer till en eller lägga till en våning på ett hus om det hjälpte honom att berätta historien. Det viktiga var nämligen inte det som brukar kallas fakta utan att servera samma känsla som han upplevde, när det han skrev om utspelades, till läsaren.
På liknande sätt har PO Enquist i Strindberg. Ett liv, som utgör huvuddelen av volymen, på vissa ställen valt att flytta citat ur till exempel brev till repliker och kasta om ordningen i händelseförlopp för att fånga essensen. Det tillsammans med ett distinkt språk och väl utvalda episoder ur Strindbergs biografi gör att man ofta glimtar människan Strindberg, åtminstone en bild av honom som känns sann.
Strindberg. Ett liv är ett manus som låg till grund för tv-serien med samma namn som sändes första gången i SVT 1985, men går lika bra att läsa som en roman. Enquist själv kallar den för ”en televisionsroman” i förordet. Det är en mäktig text som ger många nya insikter i Strindbergs liv även för den som läst flera av biografierna tidigare.
Efter att ha läst den känns pjäsen, Tribadernas natt, som kommer efter nästan som en bagatell. Till skillnad från Strindberg. Ett liv är det en text som helst ska ses på scenen, men den känns aningen futtig också. Dels för att den stannar upp i en kort episod just som man flugit genom ett helt liv, men även för att den inte är lika stark. Både pjäsen och den insiktsfulla och snygga essän Målet mot Fröken Julie är högkvalitativa verk i sig, men bleknar när de står tillsammans med bokens huvudtext. Det är dock också en kritik som bleknar i förhållande till chansen att bekanta sig med en mästare i en annan mästares skepnad.