Presskonferensen i höstas har blivit ökänd. När regeringens nya flyktingpolitik skulle presenteras kunde vice statsministern Åsa Romson (Mp) inte hålla tillbaka tårarna längre. Rösten brast när hon sa att ”bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra något”. Det regeringen – och därmed Miljöpartiet – gjorde var att föreslå att de svenska asylreglerna skulle anpassas till EU:s lägsta nivå.
För Miljöpartiet var det uppslitande. Det är många som har blivit miljöpartister inte på grund av miljöpolitiken, utan just för att partiet alltid har värnat om mänskliga rättigheter och stått för ett generöst flyktingmottagande. På partiets hemsida står det fortfarande att det ska bli ”lättare att komma hit.” Att partiet vill ”skapa lagliga vägar in i landet” och ”ha en värld utan gränser”. Det är lätt att förstå att miljöpartisten som gick med under de förevändningarna blev bittert besviken när partiledningen accepterade att införa ID-kontroller vid Öresundsbron för att bita sig kvar vid makten. Särskilt eftersom just maktkritiken har varit ett genomgående drag i det parti som Per Gahrton bildade 1980.
Så hur kunde det bli såhär? Det är den frågan som Maggie Strömberg försöker besvara i sin nya bok ”Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten”. Den skiljelinje hon dissekerar är den mellan "fundisar" och "realos". Namnen kommer från falangbildningarna i tyska ”Die Grünen”, och handlar om de som är mer ideologiska och maktkritiska, och de som är mer kompromissvilliga i strävan efter politiskt inflytande. Till fundisgruppen räknas Birger Schlaug och Carl Schlyter, medan Peter Eriksson och till viss del Åsa Romson är realos. Gustav Fridolin och Maria Wetterstrand hör till dem som förflyttat sig från fundis till realos i takt med att de har stigit i partihierarkin.
Maggie Strömberg, reporter på tidningen Fokus, är en utsökt reportageskribent. Sakprosan är utmejslad och precis. Det är läsgodis att få vara med när partiet firar sitt succéval till Europaparlamentet 2014, eller att få besöka partiets mesta fundisar László Gönczi och Karin Jansson på deras lilla gård utanför Färila. Maggie Strömberg måste ha intervjuat fler Miljöpartister än Stefan Löfven trodde fanns, och hon ger oss en skarpsinnig analys över hur ett parti som började med att vara emot taktiskt politiskt positionerande, blev partiet som i jakten på ministerplatser – och med möjligheten att förhandla både åt vänster och höger – ägnade sig mer åt maktspelet än kanske något annat.
Fokuset på spel och strategier gör dock att det saknas en riktig diskussion kring sakpolitik. Många av de förslag som har utmärkt partiet, och som många fundisar har försökt hålla fast vid, exempelvis tillväxtkritik, lokaldemokrati och medborgarlön, analyseras aldrig på djupet. I stället nämns de bara som stridsfrågor mellan de radikala och de mer kompromissvilliga delarna av partiet. Detta är också en av anledningarna till att partiets första 20 år avhandlas på 70 sidor, medan de resterande 16 åren får 270.
Jag hoppas att Maggie Strömberg så småningom skriver en till bok om Miljöpartiet, där hon behandlar sakpolitiken med samma noggrannhet som hon här skriver om maktstriderna. För stundtals är ”Vi blev som de andra” ett rent nöje att läsa – lite som att se ett avsnitt av ”Vita huset” – men efteråt känns det ändå som om något saknas. För bakom taktikspelet finns det trots allt en politisk vilja, och vi som journalister måste bevaka den med.