Harry Martinson var en mångsidig författare som prövade sina krafter i flera genrer. Romaner och lyrik skrev han med storartad framgång medan hans dramatik ter sig mindre betydelsefull. Margareta Wirmark, tidigare professor i dramatik i Lund, finner den dock värd ett närmare studium. Ungefär hälften i sin nyutkomna bok, Giv doft i blomma, ägnar hon åt Martinsons radiohörspel från 1930-talet med titlarna Gringo, Salvation och Lotsen från Moluckas.
Martinson fascinerades av det nya mediet rundradio och tillägnade sig genom flitigt lyssnande radioteaterns dramaturgiska grepp som växlingen mellan monolog och dialog och olika miljö- och stämningsskapande bakgrundsljud. Allt detta diskuterar Wirmark initierat och med belysande textexempel. Så långt den första halvan av hennes ledigt skrivna bok.
Den andra halvan är mer problematisk och ägnas huvudsakligen Aniara. Vad för slags verk är då detta, genremässigt sett? Med stöd av Martinsons underrubrik ”En revy om människan i tid och rum” vill Wirmark hänföra det till dramatiken. Och visst finns där revyartade inslag som kupletter och diverse sånger. Men det räcker inte för att kalla Aniara som helhet för revy i samma mening som till exempel Karl Gerhards revyer – exemplet är hennes. Ska man prompt genrebestämma ett så självsvåldigt verk ligger science fictioninspirerad epik närmast till hands. Martinsons bruk av ordet revy kan också tolkas bokstavligt som ”återblick” på människans situation i det kalla krigets och atombombhotens 1950-tal.
Det finns heller ingenting som tyder på att Martinson täkt sig ett sceniskt framförande av Aniara. Som Wirmark mycket riktigt påpekar lät han publicera de 29 första sångerna av verket i diktsamlingen Cikada 1953. Det är alltså i gränslandet mellan lyrik och epik verket hör hemma. Den transponering till scen som Lindegren-Blomdahls opera innebar saknar också en i ursprungstexten given dramaturgisk struktur, vilket Wirmark också påpekar. Det enda hon till slut kan falla tillbaka på som stöd för sin tes är ordet revy samt några kuplettartade inslag.
Därmed reduceras bredden och allvaret i verkets konception. En rad forskare – Tord Hall, John Wrede och Gunnar Tideström – har lyft fram de synnerligen ambitiösa naturvetenskapliga studier som avsatt spår i verket och visat på en lång rad allusioner till äldre litteratur med existentiell problematik. Aniaras författare upplevde inte sig själv som revymässig underhållare utan som en profet med ett angeläget budskap till en mänsklighet som enligt hans förmenande höll på att förstöra hela jorden och döma sig själv till undergång. Denna verkets tragiska underton framhävde Martinson starkt när han samma höst som Aniara utkom berättade om det och dess tillkomst för en fullsatt lärosal X här i Uppsala.
Reducerade till rimliga proportioner är Margareta Wirmarks kommentarer till Aniara ett värdefullt komplement till förståelsen av detta märkliga verk som torde ha få, om ens något, motstycke i världslitteraturen.