Mårtensons mest gripande lyriksamling

Jan Mårtensson, född i Tidaholm 1944, har ett stort och mångsidigt författarskap bakom sig som poet, prosaförfattare och journalist. Debuten skedde vid tjugofyra års ålder med Dikter nu (1968) och i hans följande stora lyriska produktion vill jag särskilt peka på poesiurvalet Mellan Tidaholm och världen (1975). Här ingår hans mest träffsäkra dikter som småstadsskildrare med blick för udda och utsatta människor. Hans bästa samling, före årets nya diktbok, är nog Jag erövrar världen med Karl och bröderna Marx (1973) som till och med i animerat skick framfördes i TV av Per Myrberg.
Hans första prosaförsök kom 1977. Större tyngd har Mårtensons tre självbiografiska romaner Skilda, Sparkad och Förväntan (1982-86) tack vare sina berömvärt konkreta skildringar av hur det var att växa upp under efterkrigsåren i en småstads arbetarkvarter med en alkoholiserad far. Morföräldrarna var kommunister och hos dem mötte Jan en osjälvisk människokärlek trots hårda materiella villkor. När de dyker upp i hans böcker är de alltid kärleksfullt skildrade.

Hur var det att tillhöra en politisk minoritet i Tidaholm har Mårtenson ägnat en hel dokumentär:
Harry Persson kommunist (1978). Boken bygger på flera års intervjuer med "den illröde skomakaren" som i decennier förblev aktiv som kommunalpolitiker. Mårtenson är till allt annat även en kunnig resenär med kulturella sevärdheter och miljöer som sin specialitet. UNT:s läsare har haft förmånen att under ett decennium kunna läsa en hel del av hans korta pricksäkra resekåserier i tidningens kulturspalter.
Men även om Mårtenson utgivit elva högst läsvärda prosaböcker - alltifrån arbetarromaner till självbiografiskt präglade psykologiserande texter - så är det nog lyriken som ligger hans hjärta närmast.

Den senaste lyriksamlingen av de tretton som nått trycket är den mest självutlämnande av alla. Mårtenson har velat tydligt deklarera, att det förhåller sig så. Det sker via den av hans döttrar vackert formgivna bokens baksidestext. Här berättas kortfattat men tydligt om hans två svåra resor innanför mentalsjukhusets väggar i samband med psykoser - den senaste efter ett självmordsförsök, som om och om igen bearbetas i Dikter inifrån. Likväl får läsaren möta en dyrköpt ny livsvilja både i baksidans summering och i inlagans kortdikter. Efter hårda diskussioner med sina läkare är Jan Mårtenson sedan sju år befriad från psykofarmaka.

I samlingens trehundra kortdikter är åtskilliga svarta poem, som nog tillkommit under de svåra resorna, medan andra är tillbakablickande och några rentav riktade mot framtiden. Den allra sista dikten får förmedla ett hopp trots allt:

Här inne kan inget bli för sent.
Vi sluter oss kring parenteserna:
själva livet ett semikolon;
Regndropparna samlas i träden.
Äntligen orkar jag lyfta blicken
upp mot dem.

Dikter inifrån består alltigenom av kortdikter - de flesta på tre till fem rader, några enstaka på ett tiotal rader. Urvalet måste ha varit svårt att genomföra och det är inte att vänta sig att vi, Mårtensons tacksamma läsare, ska uppleva varje dikt lika starkt. Det är en diktbok där varje läsare bör göra sitt eget urval.
Många särskilt uttrycksfulla dikter vittnar om hur Mårtensons speciella följeslagare i diktens värld följt med honom in på den slutna avdelningen: Strindberg, Dostojevskij, Fröding, Eric Hermelin, van Gogh, Rilke och Aspenström:

Mörksuggan,
symbol för själva mörkret,
en 50-årspresent
från Werner Aspenström.
Den liknar en svart uggla,
uppflugen på sin egen svans.
Pupillernas bråddjup:
drömmen om ljus
mitt i svärtan.

"Låt mig få fortsätta / skrivandets svåra konst / ännu en tid, / tillsammans med mig själv." Så lyder en av bokens första metapoem. Dikter inifrån har blivit en av Mårtensons mest gripande lyriksamlingar tack vare att han visar en sådan öppenhet inför sina läsare.

Mårtensons mest gripande lyriksamling

Jan Mårtensons korta dikter självutlämnande dikter visar enöppenhet inför sina läsare, skriver Lars Furuland.