Märklig undflyende roman

Inom den litteraturvetenskapliga hermeneutiken brukar man ibland tala om en läsares förväntningshorisont. Med det menas att varje läsare har en förförståelse av vad ett litterärt verk är för någonting, som i sin tur påverkar tolkningen av boken man just köpt i bokhandeln eller lånat på biblioteket. Med andra ord möter vi aldrig en ny text helt förutsättningslöst - i stället lurar alla texter vi tidigare läst i bakgrunden och dikterar i förlängningen hur vi uppfattar den nya. Detta är någonting jag påminns om då jag läser den lettiska författaren Nora Ikstenas debutroman Livets fest som i samband med årets bokmässa i Göteborg med temalandet Lettland nu kommit i svensk översättning.

Vid första anblicken bär romanen - för så kategoriseras boken av förlaget - alla tecken på en sammanhållen berättelse: Helena, dotter till Eleonora som nyss avlidit och gjorts i ordning för den stundande likvakan, sammankallar sju för henne okända personer till begravningen. Det är en brokig samling personligheter som dottern för första gången får stifta bekantskap med, helt enligt de noggranna direktiv Eleonora innan sin död gett prästen Adalbert: Jonatan Sjöman, Bita-Bita, Sofia Tår, Cyril Aska, Konrad Kejsare, Emma Virgo och Uga Todhauzen. I tur och ordning berättar dessa karaktärer, som synes framsprungna ur sagans värld, sina historier som alla länkas samman med Eleonora, en mor som för Helena främst kännetecknats av sin frånvaro. Tidigt i flickans liv lämnades hon bort av sin mor till andra att ta hand om, och den vuxna Helenas kontakt med Eleonora består blott av "föraningar och känslor". Mycket riktigt ser Helena fram emot begravningen med blandade känslor, rädd för vad som kan komma att blottläggas: "Det förflutnas kompost är näringsrik men samtidigt obehaglig. Skulle sår som blivit slickade i det fördolda och läkta nu rivas upp? Skulle det komma salt i dem? Skulle det fordras ny läkning? Bildas nytt slagg att leva vidare med?"

Disparat och dunkelt träder Eleonora fram i de församlades berättelser, än som en försupen och undflyende nymf, än som en utfattig gatflicka i en krigshärjad samtid präglad av ockupation och svält. Dottern Helena ömsom lyssnar, ömsom drömmer sig bort under den långa natten av historieberättande, där tankarna snarare kretsar kring sorgen över en utebliven sorg, än en verklig saknad: "hur hon en gång då Eleonora varit mycket sjuk suttit i två dygn vid hennes säng. Och bara uppfyllt sin plikt. Och inte en enda gång hade känt en önskan att ta Eleonoras hand i sin."
Liknande tillbakablickar och drömsekvenser myllrar det av i boken, och det är stundtals svårt att hålla isär berättarrösterna från varandra. Någonstans här är det också som jag blir uppmärksam på de förväntningar jag haft då jag gett mig i kast med boken, och hur svårt det är att kategorisera det jag läser. Baksidestexten som utlovar ett postumt möte mellan mor och dotter, där "berättelserna ger henne [Helena] ett nytt förhållande till sin mor, till sig själv och till framtiden" söker jag förgäves täckning för i texten.

Ramberättelsens struktur, som består av olika karaktärer som i sin tur berättar historier med olika poänger, är i sig beprövad och anrik - Giovanni Boccaccios Decamerone eller Geoffrey Chaucers Canterbury Tales för att bara nämna två välkända. Associationerna till dessa betydligt äldre texter beror i hög grad, förutom ramberättelsen, på det nästan aforistiska och sensmoralistiska stoffet i Livets fest. Besvärande överlastat och stundtals övertydligt blir det dessvärre i denna samtida text när dignande växtmetaforer och symboliska poänger skrivs på läsarens näsa, som även skänker texten en sagopedagogisk ton utan tilltro till läsarens tolkningsförmåga. "Att spå i Vergilius" föranleder exempelvis den onödiga förklaringen "som om »i Vergilius« betydde samma sak som »i kaffesump«, »i handens linjer«, »i vax och olja?«". Denna övertydlighet blandas närmast postmodernt med glidande berättarröster och kvicka nedslag i ett liv som alls inte tecknar en hel bild av Eleonora - i stället är det främst de olika begravningsgästernas liv och personlighet som träder fram i relief mot den avlidnas fond.

När Helena så i det avslutande kapitlet liknas vid "en lugn flod" med "spegelblank yta", tycks dottern ha nått någonsorts drömsk harmoni som jag har mycket svårt att förankra med den övriga texten. Vad är det egentligen som har hänt - och var det hela egentligen bara en dröm? En märklig roman som lika snabbt undflyr min förståelse, som den lämnar mitt medvetande. Något som slutligen dessvärre bör nämnas är det bristfälliga korrekturarbetet, som missat några felaktigheter för mycket för att läsningen ska förbli ostörd.

Märklig undflyende roman

Den lettiska författaren Nora Ikstenas debutroman är en fragmentarisk samling berättelser som stundtals lider av ett övertydligt bildspråk, skriver Markus Huss.