Nordamerikanska presidentvalskampanjer får, jämfört med val i andra länder och på andra kontinenter, oproportionerligt stort utrymme i svenska medier. Vilket inte enbart kan förklaras med USA:s roll i världspolitiken. Det som uppmärksammas, särskilt i tv-kanalernas nyhetsprogram, är nämligen ofta det känslosamma, sådant som kandidaternas hängivna hustrur och barn, jublande partivänner, ballonger, applåder och glädjetårar.
Svenska politiker gruppreser till USA för att ”se och lära” av den sortens kampanjande, alltså konsten att skapa stämning och ingjuta högst tolkningsbara förhoppningar i så många som möjligt.
Det har ju även i svenska medier blivit självklart att mysrysa över den ”magi” (ett ord man kan tycka borde undvikas i politiska sammanhang) Barack Obama åstadkom när han tillträdde, lika självklart som att gnälla över svenska politikers brist på ”karisma”.
Utifrån magi-och karismakraven är nog Margot Wallström Sveriges mest amerikanska politiker. Hennes popularitet är i hög grad kopplad till utstrålning och förväntningar.
Hon har också tilldelats en medialt meriterande offerroll, populariteten tog fart efter att sympatiska Margot blivit illa behandlad av buffeln Göran Persson. En annan merit för brett genomslag var hennes briljanta tal vid den tv-sända minneshögtiden över Anna Lindh. Det orealistiska och ibland löjeväckande tjatet om att Margot ska ”komma hem” och ta över som socialdemokratisk partiledare hänger alltså inte ihop med vad hon åstadkommit som politiker, i Sverige eller i
EU-kommissionen.
Utifrån det är Bengt Ohlssons Margot en kongenial bok, ett litterärt exempel på att politikern som person blivit mer intressant än politiken. Också i själva biografigenren är Margot en tidsenlig produkt, den förebådar eller befäster att spökskrivarens tid är förbi. I stället för att enbart förlita sig på biografiföremålets säljpotential kan förlaget maximera med att anlita en känd författare.
Och Bengt Ohlsson är känd, både som utomordentlig skribent och stundtals lysande romanförfattare. Han är också bokstavligt närvarande i sin bok om Margot, ordet ”jag” (Bengt Ohlsson) förekommer nästan lika ofta som ”hon”.
En av bokens stora kvaliteter är att författaren med nämnda personliga närvaro skickligt förmedlar intryck från vardagen i en annars sällan skildrad miljö och tillvaro, Bengt Ohlsson följer under en vecka Margot Wallström i hennes arbete som FN:s särskilda representant med uppdrag att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld.
Veckan i New York och korta visiter i Margot Wallströms barndoms- och hemtrakter, i Västerbotten och Värmland fungerar som röda trådar och berättelsens scenografi. Med avstamp i platserna får vi veta väldigt mycket om personen Margot, hennes liv och känslor. Ibland betydligt mer än vad åtminstone jag vill veta om anhörigas, vänners och före detta grannars förmodade känslor, tillkortakommanden, missbruksproblem och sjukdomar.
Boken blir en lång, intim porträttintervju. Få sidor och märkbart förstrött intresse ägnas själva politiken, vad Margot Wallström har åstadkommit. Vad hennes nu avslutade FN-uppdrag egentligen resulterade i framgår exempelvis inte.
Den som är intresserad av politik vet att det finns så mycket mer att berätta om en framgångsrik och erfaren politiker, som innehaft tre ministerposter och varit EU-kommissionär i tio år. Men ämnen som EU-politik och Europafrågor får ytterst blygsamt utrymme jämfört med barndomsminnen, gamla pojkvänner och personliga kriser.
Vi får veta att Margot Wallström trivdes som socialminister men vantrivdes som kulturminister, dock inget om frågorna hon ägnade sig åt och inte en rad om varför Wallström som kulturminister genomdrev något så okonventionellt och omdiskuterat som att halva veckorna förlägga kulturdepartementet till Karlstad.
Nej, Margot är ingen traditionell politikerbiografi, vilket knappast heller var meningen, i och med att Margot Wallström själv valde Bengt Ohlsson som författare.
Det är sannolikt också en fråga om marknadsanalys, att förlagen inte längre räknar med tillräckligt intresse och därmed lönsamhet för memoarer av den sort som Ingvar Carlsson skrev (själv). Det kan till och med ses som ekonomiskt rationellt om författare till biografier och memoarer slipper ägna tid i arkiv eller åt läsning av riksdagsprotoll.
Priset för det snabbproducerade, för intimisering av offentliga uppdrag och politikergärningen omvandlad till aldrig så skickligt skriven feel-good-litteratur, är att läsaren blir snuvad på det politiska sammanhanget, på en bit ur samtidshistorien.