Mare Kandres mörker lyser fortfarande

Mare Kandre räknas av många som den mest intressanta författare som framträdde i 1980-talets Sverige. I mars 2005 avled hon två månader innan hon skulle fylla 43 år. Redan samma dag började spekulationerna om självmord. Man kan ana att den misstanken har sin utgångspunkt i hennes mörka berättelser. Hennes liv kan lätt göras rockmyt av: magiskt skrivande, vida omtyckt av den unga generationen – följt av en tidig död för att slutligen nå verklig kultstatus.

Men vem var Mare Kandre egentligen? Litteraturvetaren Mattias Fyhrs ärende i den nya boken Skitigt vackert mörker – om Mare Kandre är att berätta om sin vänskap med henne och förändra den massmediala bilden av hennes författarskap och död. Den oavsiktliga överdos av läkemedel som hon utsattes för beskriver Fyhr som ett läkarslarv. De läkemedel som hon föreskrivits kan i olämpliga kombinationer ”få fatala följder”. Han beskriver dessutom att oavsiktliga överdoser av liknande preparat som Kandre intog nästan fått epidemiska proportioner enligt en amerikansk rapport från 2010.

Det tragiska slut som Kandre drogs in i har alltså antagligen tolkats felaktigt. Det är förstås bra att avslöja myter. Och det gör Fyhr med den äran. Boken Skitigt vackert mörker är en text som plockar ner Kandre till att bli en kompis som ungefär vem som helst. Och även om det är en biografisk genomgång Fyhr säger att han gör så ligger dess tyngdpunkt på att den vill sätta Kandres verk i en kontext genom att tala om vilka böcker, filmer och skivor hon lyssnar på. Det är Fyhrs största förtjänst.

Utgångspunkten för Fyhrs och Kandres vänskap är hans intresse för gotik. I hans definition: ”i gotiken beskrivs hela världen som främmande… Lovecraft har mer gemensamt med Kafka än med klassiska spökhistorier, båda beskriver en existentiell ångest inför en obegriplig, främmande värld” Skillnaden med spökhistorien är att den handlar om att något främmande, till exempel ett monster dimper ner i den normala verkligheten. Fyhr kontaktade Kandre när han skrev på sin avhandling De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel som senare kom ut 2003 för att han i Kandres böcker såg den existentiella ångesten och dess ursprung. 

Tendensen är att Fyhr beskriver att mörkret i hennes böcker är en medveten estetik, det är hennes intresse för det gotiska som först och främst bygger hennes författarskaps kärna.

Visst framkommer det, mer mot slutet av Kandres liv, i mejlen, att hon har det jobbigt. Men det är strängt taget omöjligt att skaffa sig en djupare förståelse av någons innersta genom en relativt ytlig kontakt. Jag tycker att Fyhrs bok understryker faktumet att det är oerhört vanskligt att söka efter en författares liv i dennas böcker. Men att föra samtal om influenser och metoder kan förstås vara fruktbart.

Fyhr menar att han vet att Kandres böcker och liv hänger ihop på ett alldeles speciellt sätt, men det lyckas han inte bevisa.

I så fall skulle han inriktat sig
på författares barndom. Tyvärr
är Skitigt vackert mörker en
rätt gles bok. Den hade kunnat
kortas ner med hundra sidor. Jag köper inte Fyhrs metod, som kan sammanfattas som sökande småprat utan strikt kompassriktning.

Boken är ibland till och med beklämmande. Speciellt illa är det vid två tillfällen: det första är när Fyhr som vän och forskare i ett mejl skriver till Kandre att hennes bok Bestiarium är hundra sidor för lång. Han borde inte komma med så ospecifik kritik. När han sedan i ett mejl kommer med en oerhört oskyldigt akademiskt framlagd stöt på Kandre – en som nästan inte märks och kan bortförklaras med att Fyhr redovisar att det är ett fyllebrev – känns ändå hans forskning mer som förtäckt beundran i en besviken fas än något annat. 

Det som utgör den intressanta kärnan i den här boken är några intervjuer som Fyhr gjort med Kandre i slutet av 1990-talet. Här kommer man närmast Kandres sätt att tänka som författare. Där är det också intressant. Men när väl mejlkommunikationen tar vid blir det ytligt och kortfattat.

Det finns en oerhörd styrka i Kandres böcker. Hon gläntar på dörren till ett stort mörker som hon i början av sin bana beskriver suggestivt poetiskt och från och med Aliide, Aliide 1991 utvecklar hon det till ett fylligare berättande. Barnets utsatthet är ett tema som hon ofta återkommer till. Men det är inte bara det. Hon har en sinnrik stil som beskriver känslor och detaljer på ett sätt som väldigt få kan.

Den poäng jag tycker Fyhr borde gjort tydligare är att det antagligen oftast inte går inte finna en författares storhet i dennes personlighet. Alla människor är människor och de är oftast rätt vanliga och lite lika. Men det som kommer ur deras händer är av stor variation. Alla som läst Kandre känner en täthet och ett sug som få andra lyckas med. Det hon gjorde var oerhört begåvat. Är det så svårt att förstå att människor med begåvning är rätt vanliga till vardags? Nej, det tycker i alla fall inte jag. Därför blir mycket av Fyhrs bok överflödigt.