En ung kvinna som vill kalla sig Sigrid överger sin gård och sin hembygd. Året är omkring 1350 och pestepidemin har nu även nått Sverige. En tung hemlighet vilar över Sigrids förflutna när hon som passagerare på en alltför bräcklig fiskebåt tar sig över Östersjön. Väl i Gdansk, den tidens Danzig, byter hon om till manskläder för att under större delen av sin vandring söka skydd i mansrollen.
Från och med nu kommer hon att kalla sig Jon, Olof eller Amund, en lek med könsidentiteter som på det narrativa planet förstärks av att berättarrösten omväxlande refererar till romanens huvudkaraktär som man eller kvinna.
Med pesten hack i häl vandrar hon genom kontinentens furstendömen och städer. Vägen leder genom Krakow, Prag och Dresden och vidare genom Leipzig, Erfurt och Marburg, den går genom byar och övergivna gårdar längs med de stora floderna i dagens Centraleuropa och vidare längs med den så kallade Via Reggia – innan den slutar i Amsterdam.
Elin Boardy ger "Tiden är inte än" en medeltida kulör med hjälp av tidsenliga maträtter och kläder. De städer och orter som Sigrid passerar blir emellertid med undantag för Amsterdam aldrig levande. Hos Boardy finns inga gatunamn, inga kyrkor, torg eller andra detaljer som skiljer Prag från Marburg och Dresden från Aachen.
Sigrids syn på framtiden förändras förvisso under berättelsens gång men hon själv förblir en ganska blek och undflyende gestalt som om hennes roll främst var åskådarens och hennes främsta funktion att föreställa en vandrare utan vare sig mål eller hemvist.
Ty det här är i grunden ingen klassisk vandringsroman utan en lika tidlös som tidsaktuell betraktelse över människor på flykt, över människans eviga strävan efter ett tryggare liv långt bort, och över hennes lika tidlösa tendens att leta syndabockar bland främlingar.
Den allvetande berättaren blickar framåt; i Sigrids vandring anas redan vårt eget blodiga nittonhundratal och dagens flyktingströmmar från krigets Syrien, Irak och Afghanistan. Som sådan är ”Tiden är inte än” en både vacker och engagerande roman, även om Boardy väljer att bortse ifrån att historien aldrig helt upprepar sig. Mycket går igen, men ibland är det förrädiskt att dra alltför raka paralleller mellan medeltidsmänniskans och vårt eget sätt att tänka.
Av samma skäl är det synd att språkdräkten inte är fri från störande anakronismer, som när en herrelös get kallas för ”autonom”, eller när sex omtalas med vår egen tids neologism ”att få ligga”. I sådana stunder rämnar tyvärr romanens historiska kuliss.